Sidor

tisdag 31 januari 2012

Debatten om omskärelse avslöjar majoritetens intolerans


                                 
                                       TVÅ FÅGLAR I SAMTAL



Från Mi Grandin

http://www.newsmill.se/node/42824

Noomi Berlinger-Stahl om Omskärelse
Publicerad: 2012-01-31 16:01, Uppdaterad: 2012-01-31 16:01

Debatten om omskärelse avslöjar majoritetens intolerans

Svensk-judinna och skribent: Det ligger i omskärandets natur att det
görs på pojkar som ännu inte är sexuellt aktiva. Kravet att endast
myndiga män ska ha rätt att bestämma om de vill låta omskära sig, är
en omskrivning för att effektivt se till att traditionen upphör.


27 kommentarerBokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie
e-postFacebookTwitterdelaskriv utFacebookTwitterOm författaren
Praktiserande judinna och skribent
Att motsätta sig omskärelse är lätt i Sverige. Omskärandet gäller inte
svenskarna av kristet ursprung, det gäller de andra, de nya
svenskarna. När det gäller manlig omskärelse är svenskar hemmablinda.
Man kan inte argumentera med uttalanden av typen "det är inte okej att
skära i snoppen på nyfödda pojkar". En del kritiker är genuint
bekymrade för barnens väl. Andra ser i anti-omskärelseargumenten ett
tillfälle att tukta kulturer de ser ner på.

Det är inte okej att sätta barn till världen om man inte har en
partner med vilken man avser att leva resten av sitt liv. Att skaffa
barn är vår mest förpliktigande handling och föräldraskapet är ändlöst
krävande och oåterkalleligt. En förälder har ingen rätt att hoppa av,
att fuska med sina plikter eller sjabbla bort ungarnas barndom. Av
denna och andra anledningar är det bäst för ett barn att ha två
föräldrar. Det händer att ett förhållande inte fungerar och ett par
separerar. Det kan jag acceptera, så länge bägge parterna fortsätter
att fullfölja sina plikter som föräldrar.


I Sverige är separationer en del av livet. Över 50 procent av
äktenskap, och en ännu högre procent av andra typer av förhållanden,
slutar med separation. Att konstatera att barn tar skada av
separationer är inte kontroversiellt, det är en allmänt accepterad
sanning. Icke desto mindre är separation en norm i Sverige. Den
senaste tidens forskning tyder på att det är bättre för barns mentala
hälsa att ett par håller ihop även om de inte kommer överens. Dock
leds det inga korståg mot föräldrar som lättvindigt skaffar sig barn.
Ingen kräver i den offentliga debatten att båda partners ska ta fullt
ansvar för de barn de satt till världen, för att inte tala om att
kräva av föräldrar att stanna kvar i ett förhållande, för barnens
skull.

Det finns många förklaringar varför judar och muslimer omskär sina
söner. Jag kommer inte på en enda som kan vinna gehör i det sekulära,
moderna och individ-centrerade Sverige. Gud har flyttat härifrån för
länge sedan, och protestanter har aldrig levt med ett religiöst
synsätt som reglerar de troendes handlingar. Kollektivet är dött, och
individen ska idag skaffa sig bekräftelse genom att leva ut sina
personliga önskningar.

Medicinska argument för eller mot manlig omskärelse är
motsägelsefulla. Likaså frågan om ökad eller minskad sexuell njutning.
Precis som i Bibeln kan man på internet hitta hur mycket citat som
helst som stödjer den åsikt man redan bestämt sig för. På någon
anti-omskärelse sida läste jag en beskrivning av effekten ingreppet
har på en nyfödd bebis. Antingen skriker babyn efter omskärelsen,
eller så är han stum av chocken. D.v.s. vare sig om bebisen skriker
eller inte, så bevisar reaktionen att skribenten har rätt.

Sverige har procentuellt det största antalet ensamhushåll i världen.
Man kan dö av ensamhet. Den medicinska forskningen både i Sverige och
i världen pekar på att ensamhet är lika skadligt för hälsan som att
röka.

Omskärelse är en del av en hel kultur. Det är inte en isolerad
handling, utan en bit i ett helt paket som knyter judar eller muslimer
samman i ett kulturellt, religiöst och historiskt sammanhang. I
Sverige håller de flesta judar endast på en del judiska traditioner.
Men omskärelsen är en affirmation av vår tillhörighet, och praktiseras
även av personer för vilka judendomen annars spelar en begränsad roll.
Vår grupptillhörighet motverkar känslan av ensamhet. Vi har
organiserade församlingar, för dem som så önskar, men även en
informell, spontan känsla av samhörighet. Även detta för dem som
önskar.

Säkert finns det sådana bland judar och muslimer, som i vuxen ålder
önskar att de hade haft förhud, snarare än grupptillhörighet. Men det
borde betyda något att den stora majoriteten av motståndare till
omskärelse är människor som inte traditionellt praktiserar omskärelse,
för vilka vår tradition är väsensfrämmande. I själva verket känner jag
inte till någon form av organiserat motstånd mot omskärelse bland
muslimer. Bland judar finns det, vi hör till en mer ifrågasättande
kultur, men även bland judar är motståndet begränsat.

För en stor majoritet av oss judar är omskärelse en självklarhet.
Visst finns det en rörelse bland judar mot omskärelse av spädbarn, men
det kan noteras att den sedan sin tillkomst för över 20 år sedan inte
vunnit särskilt mycket i popularitet. I Israel omskärs idag 90 procent
av judiska pojkar, trots att hälften av befolkningen är sekulär.
Inställningen till homosexualitet och jämnställdhet mellan könen, i
religiösa kretsar, har under den senaste generationen ändrats
fundamentalt. Det vill säga, det sker djupgående förändringar även
inom religionen. Men inte vad det gäller omskärelse. Även i de
religiöst mest liberala judiska kretsarna, som inte ser sig
förpliktigade att praktisera något av den traditionella judendomens
påbud, omskär man pojkar på den åttonde dagen.

Det ligger i omskärandets natur att det görs på pojkar som ännu inte
är sexuellt aktiva. Kravet att endast myndiga män ska ha rätt att
bestämma om de vill låta omskära sig, är en omskrivning för att
effektivt se till att traditionen upphör. Som förälder är omskärelsens
ögonblick inte lätt, men värdet i ingreppet överskrider vida de
svårigheter det innebär. Annars skulle vi inte låta omskära våra
söner.

Vi missionerar inte för omskärelse. Icke-omskärare, gör ni som ni är
vana vid. Det jag förespråkar är en gnutta ödmjukhet. Om en tradition
är så stark, kan det måhända ligga något värdefullt i den? Judar eller
muslimer i Sverige som inte bryr sig om omskärelse är fria att avstå.
Vi som ser ett värde i vår gemenskap och vår tradition ska inte behöva
be om ursäkt för det. Den vulgära tonen i diskussionen är säkert inte
heller till hjälp för de över hundratusen omskurna muslimska och
judiska pojkar som bor i Sverige. De vill vara svenskar, och de vill
höra till sin grupp. Låt inte icke-omskärande svenskars kulturella
partiskhet tvinga muslimska och judiska svenskar att välja.


Noomi Berlinger-Stahl (9 artiklar)
http://idiotsakert.wordpress.com/
Anmäl



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar