Jag ser på bilden som jag målade på 70-talet.
Jag var helt uppslukad
av Pär Lagerkvists gudsfunderingar.
”Vem är du som står bortvänd ”
Orden river fortfarande stora sår i mig.
Jag minns saknaden av en närvaro
som ständigt uteblev
Om jag nu bara kan hitta koden till mina tankar, så skall jag berätta vad jag vet, och vad jag inte vet om livet, det strålande och det ojämlika, det förfärande och det söndrade och det kärlekslösa, men också om en kärlek utöver det vanliga.
Dit kan du bara komma med trasiga skor och ett skälvande hjärta och med kännedom om allt det andra, det som sliter kläderna av dig och låter dig stå naken framför spegeln av dig själv.
Jag vet av erfarenhet att smärtan kommer att hasa sig fram i mina fotspår.
Som skuggan från ett ljus långt borta
attackerar den mig och lägger mina tankar i mörker.
Livet är smärta, tänker jag, väldigt mycket smärta men också glädje i små obevakade ögonblick när kärleken droppar guld.
Små hisnande ögonblick har jag mött som gör resan uthärdlig, det är då som en droppe guld landar i min hand och jag vet att jag inte är ensam.
När jag var ung visste jag ingenting om resan mer än att den alltid låg framför mig.
I dag är det tvärt om, resan ligger bakom… fast det är ju inte riktigt sant.
Resan ligger framför oss och det är den verkliga resan som ingen av oss ännu har gjort.
I samma ögonblick som befruktningen, konceptionen, ägde rum när ägg och spermie möttes i kärleksögonblicket blev du signerad och fick namnet människa.
Alltså är det kärleken som har skapat oss, tänker jag och funderar vidare.
En god vän gick in i min fundering och menade att avbilden naturligtvis är våra föräldrar och att kärleken ibland får stå i garderoben under kärleksakten, därför att mycket som vi kallar kärlek är något helt annat.
Varför står gestalten på bilden med ansiktet bortvänt, eller är det vi som vänder bort vår blick.
Vad menade Pär Lagerkvist?
Varför fick vi så lite tid, tänker jag, en del fick knappast tid att lära sig andas, medan andra fick all tid hon behövde utan att veta det.
Människan, tänker jag denna sköna varelse som inte känner sin djupaste avsikt utan flyr från den och låter sig lockas in i mörker,
dit ljuset inte når och där sanningen är utestängd.
Den fysiska världen står vibrerande nära sida vid sida med den andliga. Människan är unik när hon speglar sig i sin egen bild utan att ana vem hon är.
Ofta frågor hon sig själv; varifrån kommer du och samtidigt ser hon dragen, arvet från de andra de som redan lämnat oss.
Hon ser sällan att bortom allt det som hon ser finns ännu ett ansikte, ett ansikte som hon fruktar.
Hon stannar sällan kvar så länge framför spegeln att hon hinner förnimma dragen av en som ser henne.
Hon som alltid vill bli sedd skyggar för den blicken.
Snabbt vänder hon sig om och skyndar vidare.
Det fysiska livet lever ett ensamt obefruktat liv utan sitt andra jag det andliga. Det liv som skall bära oss vidare mot svindlande höjder och som är den pånyttfödda människan.
”Vart är vi på väg” frågar programledaren ”På spåret,” medan perrong efter perrong drar förbi genom ögonblicken som är våra liv, och med ett ryck stannar tåget.
”Var är vi”, frågar en man i samma fönster som mitt. Jag såg inte namnet på skylten, svarar jag.
Nä, dom skyltar dåligt nu för tiden, fortsatte han, och jag tänkte,
att i dag gäller det att kunna läsa kartor och skyltar för att komma rätt.
Vart är vi på väg, tänker jag, och ser än en gång på bilden,
”Vem är du som står bortvänd”
Jag förväntar mig ofta att gestalten skall vända sig om och se mig.
Han som representerar både Gud och människa,
och då sker undret, han vänder sig om
och svaret på bilden blir,
”I din blick är mitt livsrum”
