Egypten är det nya Iran
Fredag 3 jun 2011
Av Barry Rubin
1. Hur Egypten är det nya Iran
För att uttrycka det enkelt, är vad som hände i Egypten inte bara upplösningen av “Mubarakregimen”, utan upplösningen av “Sadatregimen”, dvs upphävande av revolutionen Anwar al-Sadat gjorde i slutet av 1970 och början av 1980-talet.
Sadat ändrade Egyptens kurs från en radikal stat som försökte destabilisera andra arabiska länder, förstöra Israel, och motsätta sig USA:s intressen. Han minskade betoningen att sprida revolutionen, slöt fred med Israel, och allierade Egypten med Förenta Staterna.
Nu, med hjälp av president Barack Obama, har dessa processer blivit ogjorda. Egypten kommer att återvända till pre-Sadat-eran för att stödja radikala krafter, försöka att utplåna Israel från kartan, och motsätta sig USA:s intressen.
Enligt en färsk opinionsundersökning anser 65% av egyptierna att de stödde revolutionen på grund av ekonomiska skäl, endast 19% på grund av bristande demokrati. 80% av egyptierna säger att de tror att deras ekonomiska situation kommer att förbättras under det närmaste året. Men det kommer den inte. Utländska investeringar kommer inte att riskera att skicka pengar till Egypten; turister kommer inte att riskera att gå.
När de arabiska regeringarna inte kan ge billigt bröd vänder de sig till billigare hat och utländska äventyr. Frågan är bara vilken relativ andel av radikal nationalism och islamism det kommer att finnas i denna mix. Massmedia kommer att upptäcka detta i september. Ändå är det uppenbart i juni.
Egyptens omvandling kommer att vara för idag vad Irans betytt för de senaste trettio åren. Eftersom USA:s inflytande påverkade, hjälpte Jimmy Carters inkompetens att ge oss det islamistiska Iran, Barack Obamas inkompetens och ideologi har hjälpt till att ge oss ett radikalt (kanske islamistiskt) Egypten.
2. Egyptens “måttliga” ledare: Vi vill inte slåss med Israel, men vi måste.
Och hur är det med de moderata Facebooks-ungdomarna? En av deras främsta ledare, Ahmed Maher, höll ett föredrag vid MIT den 29 april.Han sa , enligt översättning:
“Vi vill inte ha några problem eller krig med någon. Men det finns saker vi inte kan ignorera. Det finns människor bredvid oss som förtrycks och dödas. Och de har behandlats mycket hårt, Palestina. Vi kan inte fortsätta tiga om något sådant.”
Faktum var dock att översättningen var fel. Han använde ordet “ibada,” som inte betyder “förtryckta och döda”, det betyder “folkmord”.
Denna felöversättning mjukare upp punkten och det extrema hat även egyptiska “moderata” har gentemot Israel. Men låt oss lämna det åt sidan för att fundera över vad Mahers säger:
Vi vill inte ha konflikter eller krig med våra grannar men det finns folkmord nästa dörr så ….
Om du tror att folkmord begås i närheten måste man agera, eller hur? Om USA gick i krig för att “skydda” libyer, hur kan Egypten inte göra så för att rädda kolleger araber och muslimer från att mördas några mil bort?
Trettio år efter det egyptisk-israeliska fredsfördraget, arton år efter det att Israel gått med på att den palestinska myndigheten härskade över nästan alla araber i Västbanken/Gaza, och sex år efter det att Israel drog sig tillbaka från hela Gazaremsan, har den grundläggande egyptiska moderata synen på Israel inte förändrats ett dugg.
En grupp som öppet proklamerar att man vill döda alla judar (folkmord, ibada) regerar i Gazaremsan. Den förtrycker våldsamt all opposition, hjälper till att utvisa alla kristna där, lär barnen att de ska växa upp och bli terrorister och döda judar, bryter en fungerande vapenvila och öppet angriper Israel militärt. Israel försvarar sig. Men denna egyptiska måttlighet (vars uttalande om Israel publiken på MIT applåderade vilt) påstår att Israel är den som begår folkmord.
Varför ska Israels uppgivande av hela Västbanken och östra Jerusalem ha någon större verkan än när Israel lämnade Sinaihalvön, Gazaremsan, södra Libanon, och de befolkade delarna av Västbanken? Och hur kan någon våga påstå att detta skulle få slut på konflikten utan att ens ha anständigheten att ta itu med dessa fakta?
Begrunda dessa tre punkter innan du förespråkar idén att fler israeliska eftergifter skulle skapa fred.
Detta är ingen abstraktion. Efter september kommer Egypten har ett radikalt, kanske islamistiskt parlament. Före årets slut kommer det att ha en radikal, kanske islamistisk, president.
- Vad finns det för hopp för det 30-åriga egyptisk-israeliska fredsfördraget?
- Kommer den amerikanska regeringen att erkänna och göra något åt det om / när Egypten slutar att hålla freden (oavsett om det uttryckligen meddelas)?
- Om Hamas attackerar Israel igen (oundvikligt), kommer Egypten att delta i kriget?
- Kommer Egypten att låta tusentals terrorister och frivilliga ta sig över gränsen till Gaza för att bekämpa Israel? Vapen flöda fritt från Iran och Syrien? Kommer enorma summor pengar att gå in i Gaza för att finansiera kriget?
- Kommer Egypten att låta – eller bara inte försöka att på allvar stoppa – terroristersom passerar den egyptisk-israeliska gränsen för att att utföra attacker, vilket skulle kunna utlösa ett egyptisk-israeliskt krig?
Obama och den europeiska utrikespolitiken adresserar INGEN av dessa frågor, Massmedia diskuterar inte dem.
3. Så vem är de goda i Egypten?
En stjärna är född och hennes namn är Yasmine El-Rashidi. Hon har skrivit en e-bok om Egyptens revolution. Hennes artikel är med i New York Review of Books. El-Rashidi är bra på att beskriva förhållandena i Egypten. Hennes artikel börjar:
“På en eftermiddag nyligen … på en hektisk central Kairogata, uppstod skottlossning mellan beväpnade män, de kastade stenar och molotovcocktails, och använde knivar fritt i fullt dagsljus. Den två timmar långa kampen som började som ett försök från vissa butiksägare att pressa andras kunder lämnade 89 skadade och många butiker förstördes. I det nya Egypten är händelser som denna allt vanligare. Under många nätter går jag till sängs till ljudet av skottlossning …. “
“Ännu mer oroande, det verkar alltmer klart att olika grupper uppmuntrar till våld …. Det har förekommit en rad attacker mot kopter, och förövarna verkar omfatta hårdföra islamister (som ofta kallas Salafis), rester av den gamla regimen, och även, indirekt, vissa delar av militären som är ansvarig i dag, som har gjort att dessa attacker spelar ut alla grupper som på något sätt har ett intresse av att störa en smidig övergång till en fritt vald civil regering och demokratisk stat. “
Det andra stycket är en typisk bild som antyder en konspiration snarare än det faktum att muslimska militanta länge har hatat kristna och att predikanter och viktiga islamiska texter hetsar till våld.
Om några riskerar att bli offer för “ibada” är det inte palestinierna, det är de kristna i Egypten, och även på Gazaremsan, Irak, Pakistan och flera andra ställen.
I varje fall visar el-Rashid att hon är sofistikerad nog att inte skylla på sionistiska och amerikanska agenter. Många eller de flesta egyptier kommer att göra det. Faktum är att i en av de första kommentarerna till hennes artikel säger en arabisk läsare att denna instabilitet främjas av USA, Israel och Gulfstaterna (dvs Saudiarabien).
Så vem är de goda? El Rashid föreslår en kandidat: Muslimska Brödraskapet. Självklart, hade det åstadkommit en smidig övergång till en vald regering eftersom de är de som blir valda. I sin långa artikel nämner El-Rashid bara det Muslimska Brödraskapet som hon berömmer som moderat och en kraft som förespråkar tolerans.
Ändå är Brödraskapet lierat med “radikaler”. De två grupperna samarbetar och deras olikheter är endast taktisk, inte strategisk.
Den nya linjen för västerländska media och experter:
Al-Qaida, Salafi är extremister, illa!
Hamas, den syriska regimen, Muslimska Brödraskapet, bra!
Vi hör redan det temat om Gaza och som motivering för att motsätta sig en revolution i Syrien. Kanske det är vad de kommer att säga oss efter att brödraskapet framträder som det mest kraftfulla blocket i Egypten.
Barry Rubin is director of the Global Research in International Affairs (GLORIA) Center, editor of the Middle East Review of International Affairs (MERIA) Journal, and a featured columnist at PajamasMediahttp://pajamasmedia.com/barryrubin/ His latest books are The Israel-Arab Reader (seventh edition), The Long War for Freedom: The Arab Struggle for Democracy in the Middle East (Wiley), and The Truth About Syria (Palgrave-Macmillan). The website of the GLORIA Center ishttp://www.gloria-center.org . His PajamaMedia columns are mirrored and other articles available at http://www.rubinreports.blogspot.com/.
.
Barry Rubin antisemitism antisionism judehat Al Qaeda araber Egypten
