Mahmoud Abbas tar en paus från verkligheten.
Idag inleder FN:s Säkerhetsråd förhandlingar bakom lykta dörrar om palestiniernas ansökan om fullt FN-medlemskap. Röstning i frågan ska formellt ske inom 35 dagar, men många bedömare anser det troligt att beslutet kan komma att förhalas i flera veckor, till och med månader. Under tiden förväntas den diplomatiska pressen på Israel och palestinierna öka för att få igång fredssamtalen igen. Den så kallade Mellanöstern-kvartetten (USA, FN, EU och Ryssland) har redan presenterat en plan, som uppmanar de båda sidorna att återuppta samtalen inom en månad, utan förhandskrav, och som sätter slutet av 2012 som tidsgräns för ett slutgiltigt fredsavtal. Israel har förklarat sig vara öppen för planen, medan palestinska representanter har kallat förslaget för ”ofullständigt,” eftersom det inte kräver ett omedelbart israeliskt byggstopp på bosättning! arna, liksom inte heller en israelisk reträtt till ”1967 års gränser.” Just det, ni läste rätt: palestinierna kräver att Israel retirerar till stilleståndslinjen som rådde mellan 1949 och 1967 för att börja förhandla. En fundamental fråga infinner sig omedelbart: Förhandla om vad då? Västbanken är ju Israels enda förhandlingsbricka.
I den svenska (och i en stor del av den internationella) nyhetsrapporteringen undviker man att berätta vad det egentligen är PLO nu kräver. I den ansökan om fullt FN-medlemskap som överlämnades till Generalsektererare Ban Ki-moon i förra veckan står det ordagrant, ”Denna ansökan om medlemskap… bygger på FN:s Generalförsamlingsresolution 181 (II), som togs den 29 november 1947.” Resolution 181, delningsplanen av vad som då var kvar av Palestinamandatet i en judisk och en arabisk del, som alla arabländer röstade emot och som palestinaarabernas dåvarande ledare Amin Husseini fördömde, har nu plötsligt dammats av. Nu, nästan 64 år och tiotusentals döda människor senare, har palestinierna ändrat sig: ”Oj, råkade vi säga ‘nej’? Vi menade naturligtvis ‘ja’!”
Den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas använde uttrycket ”63 år av ockupation” i sitt tal till FN:s Generalförsamling. Enligt den palestinske ledaren inleddes alltså inte Israels ockupation 1967, utan 1948. En generös tolkning av detta absurda anspråk vore att denne allt mer desperate man syftar på de landområden som enligt resolution 181 skulle ha tillfallit araberna (om de hade rörstat ‘ja’), men som araberna förlorade när Israel vann kriget 1948-49, som startades av araberna (efter att de hade röstat ‘nej’). Hänger ni med? En mindre generös och förmodligen mer korrekt tolkning av detta absurda anspråk vore att Mahmoud Abbas i FN:s talarstol den 23 september 2011 gav uttryck för åsikten hela den Staten Israel ockuperar palestinsk mark. Och en majoritet av de närvarande delegaterna biföll detta och andra skandalösa uttalanden med stående ovationer.
Det tal som Israels premiärminister Binyamin Netanyahu höll i FN strax efter Mahmoud Abbas tal refererades mycket sparsamt i svenska medier, vilket är begripligt. I skarpa ordalag gick han tillrätta med den fars som tillåts pågå år ut och år in i FN, en fars som svenska bedömare i anständighetens namn borde vara bland de första att fördöma. ”Khadaffis Libyen var ordförande i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Saddams Irak var ordförande i FN:s kommitté för nedrustning. Och nu idag är Hizballah-kontrollerade Libanon ordförande för FN:s Säkerhetsråd. Detta innebär i praktiken att en terroristorganisation presiderar över det internationella organ som har anförtrotts att garantera världens säkerhet,” konstaterade Netanyahu beskt. ”FN är absurditeternas teater.”
Paul Widen, Jerusalem
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar