Af Julia Caesar
Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
De var unga idealister som drömde om en bättre värld. Bakom dem låg andra världskriget och nazismens grymheter. Nu ville de vara med och skapa det goda, antifascistiska samhället. De bars av en ideologisk-moralisk övertygelse om att de hade valt den rätta sidan i kampen mellan två samhällssystem som stod emot varandra; socialism och kapitalism. Det kalla kriget sågs som en strid mellan det goda och det onda. Socialismen var god, kapitalism och USA-imperialism representerade ondskan. Det gällde att rädda freden och socialismen och avslöja imperialism och kapitalism. Så såg de viktigaste drivkrafterna ut för majoriteten av dem som lät sig värvas som agenter för den östtyska säkerhetstjänsten Stasi.
För att slippa känna sig som simpla tjallare kallades de IM, Inoffiziell Mitarbeiter. Det var de ”små diskreta fiskarna” som värvades av den östtyska diktaturen DDR för att förråda sitt land – Sverige. Strategin att välja vanliga unga personer som inte väckte uppmärksamhet och därmed riskerade att avslöjas var mycket medveten. Vad de ”stora fiskarna” anbelangar behövde Stasi aldrig anstränga sig. Politiker och kulturpersonligheter gav under större delen av DDR:s existens 1949-1990 alldeles öppet sitt massiva stöd till landets totalitära kommunistregim. Svenska ministrar stod på rad för att besöka diktaturen och utöva vänskap och samarbete.
DDR i upplösning, alla spår bränns
Det är januari 1990. DDR är i upplösning och kaos. Över koloniträdgårdarna i Östberlin ligger brandröken tät. Två månader tidigare har Berlinmuren fallit. Sedan Walter Ulbricht lät bygga muren 1961 har den i 28 år skilt Öst- och Västtyskland åt. De som har försökt fly till Väst har skjutits till döds av beväpnade vakter i murens bevakningstorn.
I januari 1990 har Ministerium für Statssicherheit, MfS som var Stasis egentliga namn, upplösts. I rasande tempo förstör Stasiofficerarna så mycket arkivmaterial de hinner. Det har utgått order om att alla ”operativa dokument” ska tillintetgöras. Varje spår av Stasis verksamhet måste utplånas. Men de dokumentförstörande apparaterna i Stasis högkvarter på Normannenstrasse klarar inte av den enorma pappersmängden. Lass efter lass körs ut till Stasiofficerarnas trädgårdar och bränns. Dokumenten över drygt 40 år av mänskligt lidande, av kommunistiskt förtryck, angiveri, fängslande av och mord på regimkritiker och oliktänkande går upp i rök. När ondska brinner känns lukten genom tid och rum.
Utåt presenterade sig DDR som liberalt, humanistiskt och progressivt. Men sedan Walter Ulbricht (1893-1973) 1971 avlösts som statschef av Erich Honecker (1912-1994) och DDR erkänts av allt fler stater hårdnade förtrycket mot regimkritiker och oliktänkande. 1989, strax före DDR:s sammanbrott, fanns det totalt 189 000 IM (Inoffizielle Mitarbeiter) i DDR. Det fanns med andra ord en IM på var åttionionde DDR-medborgare. Under hela DDR:s drygt 40-åriga existens fanns det cirka 620 000 IM.
Kartotek hamnade hos CIA
Det märkliga händer denna januari. Stasis högkvarter stormas, och filialer ute i landet ockuperas av uppretade ungdomar som lyckas rädda mängder av dokument. Mycket av originalrapporterna som gäller Sverige förstörs, men inte allt. 1998 återfinns säkerhetskopior av de stora elektroniska databaser, SIRA, som innehåller information om DDR:s utlandsspionage 1969-1989. När forskare lyckas dechiffrera SIRA-data kan DDR:s västspionage till största delen rekonstrueras.
I turbulensen vid DDR:s sammanbrott försvinner det så kallade Rosenholzkartoteket med namn och persondata från Stasis utlandsspionage. På mystiska vägar hamnar det hos amerikanska CIA i deras högkvarter i Virginia, USA. Exakt hur det gick till är fortfarande höljt i dunkel. De män som skulle kunna bringa klarhet i frågan är alla döda. CIA har efter kraftiga påtryckningar sent omsider börjat lämna tillbaka Rosenholzkartoteken till berörda länder. När Tyskland 1993 fick tillgång till kartoteket ledde det till att 253 agenter från Västtyskland och 23 före detta DDR-medborgare dömdes.
Deras namn skyddas av regeringen
I Sverige lät sig bland annat journalister, lärare, ingenjörer, företagare och kulturarbetare värvas som agenter för Stasi. De förrådde sitt land mot betalning. Obegripligt nog skyddas deras namn fortfarande av den borgerliga alliansregeringen. Birgitta Almgren, professor i tyska vid Södertörns högskola har efter många överklaganden genom en dom i regeringsrätten i augusti 2010 fått ta del av Säpos hemligstämplade handlingar över de svenskar som lät sig värvas som IM eller kontaktperson för Stasi. Men hennes händer är bakbundna. Utlämnandet av handlingarna har ett stort förbehåll. Om hon röjer namnen på dem som samarbetade med Stasi kan hon straffas med fängelse. Hon får inte heller kontakta de personer som Säpos utredning omfattar. I den nyutkomna boken ”Inte bara spioner… Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget” redovisar Birgitta Almgren det hon genom många års forskning har fått fram, dels från Stasiarkivet i Berlin, dels genom Säpos undersökning 2000/2001 av svenska Stasiagenter som hon har fått ta del av.
År 1969-1989 hade Stasi cirka 32 IM plus 21 kontaktpersoner bosatta i Sverige som stod i ”stabil kontakt” med Ministerium für Statssicherheit. Till detta kommer de cirka 71 tyska agenter som sändes till Sverige på kortare uppdrag. Alltså cirka 124 personer som samarbetade med eller hade kontakt med Stasi. Hur många totalt som arbetade för Stasi i Sverige är ännu okänt. Rosenholzkartoteket ligger fortfarande hos CIA, och mängder av säckar med sönderrivna Stasidokument väntar på att rekonstrueras med hjälp av avancerad datateknik.
Landsförrädaren som brann för DDR
Ett av agentnamnen är offentligt sedan länge – den socialdemokratiske journalisten Björn Jensen, född 1923. Han arbetade bland annat på Arbetarbladet och Aktuellt i Politiken (tillsammans med den socialdemokratiska politikern Birgitta Dahls man Enn Kokk).
Under täcknamnet ”König” och registreringsnumret XV/2924/77 blev han en av de viktigaste IM som verkade i Sverige. Siffrorna 77 i registreringsnumret visar att han började arbeta för Stasi 1977.
Säpo ansåg sig inte ha några bevis för att Björn Jensens verksamhet också omfattat Sverige, och gick aldrig vidare till Stasiarkivet i Berlin, där uppgifter visar att han var en av de mest produktiva IM som opererade i Sverige. Själv har han ihärdigt förnekat att han spionerat på Sverige men säger att han ”brann för DDR”. Enligt Christian Halbrock, historiker vid Stasiarkivet, begick Björn Jensen otvivelaktigt landsförräderi, bland annat genom att lämna ut den svenska regeringens interna telefonlista. Hans informationer fyller många pärmar i Stasiarkivet. Han har aldrig åtalats.
Med nuvarande lagstiftning kan främmande makt bedriva industriellt och politiskt spionage mot Sverige utan att det bedöms som straffbart. Det pågår en utredning som ska vara klar i april nästa år som ska visa om Sverige har tillräckligt skydd mot främmande makts underrättelseverksamhet eller om det behövs en lagändring.
Lärare, journalister, företagare…
Birgitta Almgren har kunnat fastställa yrke för 54 av de 57 misstänkta personer som har utretts av Säpo. Den största gruppen är tolv lärare/utbildare/forskare, följda av nio journalister, nio företagare, sex sekreterare, fyra jurist/präst/läkare/socialarbetare, två kulturarbetare och två utbildade yrkesarbetare.
Deras spionage riktade sig mot:
Industri, teknologi och handel (17 agenter).
Militärt spionage (5 agenter).
Politik och samhälle (26 agenter).
Skolor och universitet (5 agenter).
”Vi vill ju inte skada enskilda personer”
Inte från något annat nordiskt land kom så många Stasirapporter som från Sverige, nästan 3 000 stycken. De 57 personer som omfattades av Säpos utredning är födda 1921-1960 och är i dag alltså mellan 51 och 90 år gamla. Flera är avlidna. Samtliga förhörda har medgivit att de haft kontakter med Stasi. Tio erkänner att de har arbetat för Stasi. De enda agenter som har dömts dömdes redan 1971. Det var ett par, man och hustru, som dömdes till sex månaders fängelse för Stasisamarbete. Efter överklagande sänkte hovrätten straffet till fyra respektive tre månader. Säpos prioritering var inte att lagföra personer utan att förhindra olovlig verksamhet. I en intervju med Birgitta Almgren säger kriminalkommissarie Birgitta Persson vid Säpo som på 1980-talet ledde spaningarna kring Stasis infiltration i Sverige:
”Vi vill ju inte skada enskilda personer.”
Vid flera tillfällen noterar Birgitta Almgren att dokument och material saknas i Säpos handlingar, dokument som normalt borde ha funnits där. Har de gallrats ut till exempel av hänsyn till rikets säkerhet?
Det utesluter kriminalkommissarie Birgitta Persson men svarar egentligen inte på frågan:
”Säpos uppdrag är att förhindra och förebygga brottslig verksamhet.”
Det kalla kriget mellan Öst och Väst
Berättelsen om de svenska Stasiagenterna utspelar sig mot en mörk fond: det kalla kriget som pågick från andra världskrigets slut 1945 till Sovjetunionens sammanbrott 1991.
Det kalla kriget var inget krig i vanlig mening. Men i psykologisk mening befann sig världen ständigt på randen av ett krig i en 46 år lång kylskåpsvandring av djupfrysta relationer, terrorbalans och kapprustning mellan östblockets Warszawapakt och västalliansen Nato. Båda maktblocken utvecklade tillräckliga kärnvapen för att kunna förinta varandra. Skräck och ångest för ett kärnvapenkrig låg som en våt filt över alla som orkade ta del av de mullrande hoten i nyhetssändningarna. Språket användes av båda sidor som symbolladdat vapen. I väst kallades Berlinmuren ”skammens mur” och i öst ”antifascistisk skyddsvall”. Bakom den antifascistiska skyddsvallen hölls 17 miljoner östtyskar fångna som i ett jättelikt koncentrationsläger i nästan 30 år.
”Den tappre journalisten Jan Guillou”
Spionaget och den politiska propagandan blev viktiga och avgörande delar av den psykologiska krigföringen. Näst efter sovjetiska KGB var östtyska Stasi den största underrättelse- och säkerhetstjänsten i Östeuropa med 91 000 heltidsanställda och 189 000 inofficiella medarbetare, IM. Stasi hade byggts upp 1950 efter sovjetiskt mönster och var KGB:s förlängda arm. Deras verksamhet styrdes av det enväldiga partiet SED (Sozialistische Einheitspartei Deutschlands) och dess politbyrå.
Sverige försökte gå balansgång och ville representera en tredje väg mellan de båda supermakterna. Men Boris Grigorjev, överste inom den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB och stationerad i Sverige 1977-1982, hävdar att Sveriges neutralitet och alliansfrihet under det kalla kriget var ensidig. Sovjetunionen misstänkte att svenskt territorium användes som bas för spionage mot Sovjet. Men de hade inga säkra upplysningar om detta förrän, som Grigorjev skriver ”den tappre journalisten Jan Guillou” gjorde ”utomordentligt bra” researcharbeten som 1973 resulterade i artiklar i FiB/Kulturfront (om bland annat IB-affären). Grigorjev berömmer Guillou och understryker att hans avslöjanden ”gjorde stor nytta för oss”.
Sveriges intima förbindelser med DDR
Under den tid som DDR existerade, 1949-1990, hade Sverige socialdemokratiska regeringar med undantag för åren 1976-1982, då borgerliga regeringar leddes av Thorbjörn Fälldin (c) och Ola Ullsten (fp). Färgen på de svenska regeringarna spelade ingen större roll för Sveriges förbindelser med diktaturen DDR. Men i synnerhet sedan Olof Palme blivit statsminister (s) 1969 var de ytterst vänskapliga, för att inte säga intima. I juni 1986 besökte Erich Honecker Sverige, och året dessförinnan hade hans hustru, folkbildningsminister Margot Honecker entusiastiskt tagits emot i Stockholm.
En rad svenska ministrar reste till DDR för ömsesidigt utbyte. Olof Palme reste som statsminister (s) 1984, och Ingvar Carlsson gjorde samma sak 1989. Under en och samma augustivecka 1987 besökte tre socialdemokratiska ministrar, jordbruksminister Mats Hellström, miljö- och energiminister Birgitta Dahl och bostadsminister Hans Gustafsson DDR för samarbetsmöten. Men det var inte bara socialdemokrater som gästade DDR. Som första svenska utrikesminister besökte centerpartisten Karin Söder landet 1977. Man talade om och utövade vänskap, kulturutbyte och samarbete. DDR:s censur, förföljelse av oliktänkande, regimkritiker som fängslats eller alla som mördats när de försökt fly talade man inte om.
Den svenska grundskolan skapades efter DDR-modell
DDR:s skolsystem, ”ett av de progressivaste och modernaste”, blev modell för den svenska grundskolan genom insatser av framför allt två DDR-propagandister. Den ene var Stellan Arvidson (1902-1997), litteraturforskare, rektor och riksdagsman (s) samt under många år ordförande i Vänskapsförbundet Sverige – DDR. Den andra var Britta Stenholm (1916-2002), skolinspektör i Stockholm, statlig utredare av skolsystemet och senare skoldirektör i Täby.
Vänskapsförbundet Sverige-DDR:s syfte var som namnet antyder att skapa vänskapliga förbindelser mellan de båda länderna och att ”motverka antisovjetiska stämningar och hetsen mot de socialistiska staterna”. Förbundet hade grundats redan 1956 efter sovjetisk förebild, initiativet och finansieringen kom från DDR. Under sin mångårige ordförande Stellan Arvidson bedrev förbundet energisk och framgångsrik propaganda för att ställa DDR i så positiv dager som möjligt. Han var den som briefade alla svenska ministrar inför deras resor till DDR. 1987 avlöstes han som ordförande av biskop Lars Carlzon (1918-2004). I styrelsen för vänskapsförbundet satt också chefen för byggföretaget SIAB, Kurt Nordgren., med omfattande affärsintressen i DDR. Han hörde till förbundets inre krets av DDR-vänner. Vid en medlemsvärvningskampanj 1988 skickade han ut värvningsbrev till 650 SIAB-anställda. Många fina middagar på Grand Hotell i Stockholm och Foresta på Lidingö blev det med Kurt Nordgren som värd.
Kulturvänstern var lobbyister för diktaturen
Sverige erkände DDR diplomatiskt i december 1972. Då hade en svensk ”erkännandekommitté” av kulturaktivister lobbat hårt och utövat politiska påtryckningar” i tre år. I kommittén ingick författarna Sara Lidman, Peter Weiss, Sivar Arnér, Per Wahlöö och Thomas von Vegesack. Stora delar av den svenska kulturvänstern med en lång rad kända namn var mycket vänskapligt sinnad till DDR och entusiastisk inför diktaturens progressiva politik.
I december 1967 öppnade DDR Kulturcentrum på Upplandsgatan 32 i Stockholm. Det styrdes helt enligt direktiv från det östtyska regeringspartiet SED och hade bland annat i uppdrag att ”avslöja imperialismens förbrytelser och kritisera det kapitalistiska systemet” samt: ”påvisa det socialistiska systemets överlägsenhet i den fredliga samexistensen”. Verksamheten finansierades till mycket stor del av kommuner, det vill säga de svenska skattebetalarna. (foto: Sara Lidman)
Kulturen användes som vapen, och kulturarbetarna sågs som soldater i diktaturens tjänst. Det som förenade de svenska kulturradikalerna var enligt DDR Kulturcentrums föreståndare Jan Peters ”övertygelsen om att konst och kultur hade ett (underförstått socialistiskt) uppdrag i samhället”. Studieförbundet ABF blev en dörröppnare för DDR i Sverige, och arbetarrörelsens Folkets Husföreningar rullade ut röda mattan. 1974 undertecknades ett avtal med ABF och dess studieorganisationer inom vuxenutbildningen. Medborgarskolan ville inte vara sämre utan hakade på samarbetet med DDR.
Den östtyske pressattachén och hans journalistvänner
Efter Sveriges erkännande av DDR fördubblades handelsutbytet mellan länderna. Cirka 20 stora svenska företag var engagerade i DDR:s näringsliv, och många hade kontor i Östberlins internationella handelscentrum. Bland de svenska företagen fanns Atlas Copco, Electrolux, ASEA, Johnsonkoncernen, Alfa Laval, Ikéa och Volvo. Byggföretaget SIAB investerade i stora byggprojekt i diktaturen, som stålverk och storhotell.
För DDR var Sverige ett viktigt land, ett ”Schwerpunktsland” (tyngdpunktsland). Sverige var alliansfritt, ett buffertland mellan öst och väst – en populär träffpunkt för agenter när man ville träffas på neutralt och ”säkert område”. En mycket omtyckt mötesplats var hotell Malmen på Götgatan i Stockholm.
DDR:s ambassad i Stockholm fungerade som spioncentral. Fram till 1978 var Wolfgang Eschka med täcknamnet ”Wolfgang Baehr” pressattaché på ambassaden med uppgift att granska Stasiagenternas rapporter. Han fick många vänner, särskilt bland svenska journalister, och umgicks vänskapligt med Gunnar Fredriksson och Dieter Strand, den ene chefredaktör, den andre stjärnreporter på Aftonbladet och god vän med statsminister Olof Palme. De arbetade inte för DDR, utan det handlade enligt Eschka om ett ”ömsesidigt respektfullt åsikts- och informationsutbyte”. När Wolfgang Eschka lämnade Sverige blev det han som fram till DDR:s sammanbrott för Stasis räkning analyserade de flesta IM-rapporterna från Sverige.
Sverige var det viktigaste operativa målet
Men Sveriges betydelse för DDR var någonting som den svenska säkerhetspolisen, Säpo, länge inte hade klart för sig. Där fanns så sent som i december 2001 uppfattningen att Sverige som icke-Natoland var ”mycket lågt prioriterat” av Stasi och att antalet i Sverige verksamma agenter 1988 bör ha varit mycket få”. I själva verket var Sverige det mest betydelsefulla operativa målet i Norden.
För utsända östtyska Stasiagenter var det särskilt Bofors och Ericsson som var operativa mål. Även JAS-gruppen, Volvo Flygmotorer, Saab-Scania, Försvarets Materielverk och ASEA, efter sammanslagningen med schweiziska Brown-Boveri 1987, var högintressant för DDR på grund av sin avancerade teknologi. Stasidokument visar att infiltrationsförsök med utsända östtyska agenter var mycket lyckosamma.
68-generationen ett perfekt rekryteringsunderlag
Det officiella klimatet för de IM som opererade i Sverige kunde inte ha varit mer gynnsamt. Stasi hade en guldgruva att rekrytera ur – hela den vänsterorienterade 68-generationen som befolkade universitet och högskolor. De hade den rätta ideologiska övertygelsen och utgjorde ett tacksamt råmaterial för Stasi. Värvning av agenter var en långsiktig och tålamodsprövande process. Det gällde att bygga upp stabila kontakter med unga idealister, studenter, journalister och lärare för eventuell senare värvning efter en lång tid av ”kultivering”.
De flesta agenter ansåg att de gjorde en insats som ”kunskapare för freden”, som ju var hotad av USA-imperialismen. Stasichefen Erich Mielke brukade tala om sina agenter som ett slags soldater vid den osynliga fronten i kamp mot den aggressiva fienden från väst. De arbetade för ”en god sak”, för ”fred och säkerhet”. Många drevs till att bli informatörer för att få utresetillstånd från DDR, för att få gifta sig, för att få förenas med sin familj, för att klara sin försörjning. För många ungdomar som saknade manliga förebilder blev ledningsofficerarna ett slags fadersfigurer. Pengar spelade inte någon stor roll – däremot materiella fördelar som resor, semestervistelser, forskarstipendier och generöst beviljade visa till DDR lockade. Stora mängder whisky och backar med Radebergeröl gick åt för att smörja alla IM. Kärlek, svek, hot och utpressning var andra motiv.
Romeo- och Juliastrategin – förförelse och sex som värvningsmetod
30 procent av de svenska agenterna var kvinnor, de flesta mellan 25 och 30 år gamla när kontakterna med Stasi inleddes. Enligt Stasiagenten Werner Stiller var kvinnor de bästa agenterna eftersom de var bättre observatörer genom sin känsla för detaljer, och för att de genom sin empatiska förmåga kunde sätta sig in i motpartens sätt att tänka.
Blivande IM utbildades av Stasi i vad som kallades ”Romeo- och Juliastrategin”.
I utbildningsmaterialet för IM betonas:
”Utvecklande av nära vänskap och kärleksförhållande var och är en bärande, stabil och erfarenhetsmässigt framgångsrik bas för operativt samarbete.”
Utbildningsmaterialet byggde på forskning vid Stasis högskola som visade att Romeo- och Juliastrategin var en framgångsrik metod. Det gällde att med uppmärksamhet, förförelse, sex och förälskelse som systematisk och utstuderad strategi locka in en attraktiv spindel i nätet och sedan utnyttja honom eller henne. Romeostrategins charmoffensiv innebar att kvinnan skulle känna sig ”jämställd, uppskattad och älskad”.
Hon angav sin egen man
Fler kvinnor än män var engagerade i Romeo- och Juliastrategin. På det lyxiga strandhotellet Neptun i Warnemünde, byggt av svenska SIAB 1969-71, hade Stasi många kvinnliga IM utplacerade som enligt direktiv ”med hjälp av förförelsestrategin skulle skaffa informationer från icke socialistiska länder”. Många IM-rapporter vittnar om hur naiva svenskar på tjänsteresa lät sig förföras i hotellrum med inbyggda kameror och mikrofoner. Under avspända samtal över ett glas vin i baren avslöjade många svenskar intet ont anande både sig själva och andra.
En av de kvinnliga agenterna med täcknamnet ”Angelika Karsten” hade i uppdrag att spionera på svensk detaljhandel och den heta färjelinjen Trelleborg – Sassnitz. Hon skulle också närma sig polisen i Trelleborg. I sex år hade hon arbetat som servitris på en restaurang vid motorvägen norrut mot Skandinavien, ett högt prioriterat informationsområde för Stasi där en kvinnlig IM lätt kunde komma i kontakt med svenska män. Men ”Angelika Karsten” nöjde sig inte med det. Hon lämnade också uppgifter om sin egen man, en svensk som hon hade gift sig med i DDR1977 och flyttat till i Sverige. Det var i samband med flytten till Sverige som hon började ta emot uppdrag av Stasi.
Fredssamverkan och illegal krutexport
DDR-tiden är en mycket mörk epok, inte minst ur Sveriges perspektiv. Spioneri, lagbrott och oegentligheter pågick mitt framför ansvariga politikers ögon, ibland med deras uppenbara kännedom. I januari 1984 hölls en konferens i Stockholm om gemensam säkerhet. ”Common Security” var rubriken på den kommission ledd av statsminister Olof Palme som inför konferensen hade lagt fram en rapport om kärnvapenfri zon och stopp för utplacering av ytterligare kärnvapen. Medan Olof Palme talade vid Stockholmskonferensen opererade östtyska och sovjetiska militärspioner för fullt i Sverige. Även CIA hade sina utsända strategiskt placerade i Stockholm.
Samtidigt som Sveriges statsminister talade sig varm om fredssamverkan pågick illegal export av svensktillverkat krut från Bofors till Iran. Den förbjudna exporten gick med DDR som transitland via DDR-företaget IMES, som helt kontrollerades av SED och Stasi. Mellan 1981 och 1985 ska vid mer än 25 tillfällen 343 ton dynamit och 233 ton krut för gevärsammunition ha nått det krigförande Iran från Sverige via DDR. Kriget mellan Iran och Irak pågick från september 1980 till augusti 1988. Sverige sålde alltså krut till en av de krigförande parterna – samtidigt som Olof Palme var medlare i kriget.
Kände Olof Palme till sin dubbelroll? Den frågan går det inte att få svar på, eftersom han mördades 1986. Men efter hans död har det på punkt efter punkt visat sig att han inte hade några problem med att ljuga om lögnen passade hans syften.
Carl Algernons mystiska död
I Säpos material finns inga uppgifter om den här illegala exporten. Birgitta Almgren har bett att hos Säpo få se personakten för Bofors dåvarande försäljningschef Mats Lundberg men fått svaret att någon sådan i dag inte existerar. Om det har funnits någon som har gallrats bort kan kriminalkommissarierna vid Säpo inte säga. I Stasiarkivet i Berlin finns däremot omfattande källmaterial kring Bofors illegala vapenhandel och hemliga krutleveranser till Iran under den tid då Olof Palme medlade i kriget mellan Iran och Irak.
Hovrätten hade visserligen fastslagit att krutexporten var olaglig, men staten hade genom krigsmaterielinspektören Carl Algernon (1925-1987) gett sitt godkännande.
Algernon var sedan många år personlig vän med Bofors verkställande direktör Martin Ardbo. Algernon omkom under mystiska omständigheter när han föll framför ett tunnelbanetåg på T-centralen i Stockholm den 15 januari 1987. Tidigare samma dag hade han haft ett möte med Nobel Industriers chef Anders Carlberg. Under samtalet hade Carlberg berättat för Algernon att en intern undersökning visat att smuggling hade förekommit. Polisen inledde en brottsundersökning om Algernons död, men den lades ned efter mindre än två månader. Var Algernons död en olyckshändelse? Blev han mördad eller tog han sitt eget liv? De frågorna är än i dag inte besvarade.
Sveriges moderna historia stinker
Jag lägger ifrån mig Birgitta Almgrens bok med en stark känsla av äckel. Hon har gjort en högst imponerande forskarinsats genom att kartlägga ett av de dystraste kapitlen i Sveriges moderna historia. Men historien stinker. Inte bara de svenska agenternas spioneri för DDR, utan hela den svenska politikertrojkans intima mellanhavanden med DDR under mer än 40 år. Och det stinker om kulturvänstern som alltid – jag säger alltid – går i spetsen för förtryck och dödsbringande kommunism, enbart för att få fortsätta tumla runt i sina egna rosafärgade illusioner.
Den smutsiga byken måste tvättas. Andra länder har gjort det, för att kunna gå vidare och läka såren. Sverige är det enda land som inte har offentliggjort listan på Stasiagenter, trots att regeringen otaliga gånger har ställts inför krav på att lämna ut namnen. Vi har fått se den bisarra situationen med en moderat justitieminister, Beatrice Ask, som står i riksdagen och vägrar att offentliggöra namnen för att skydda vänsterextremister som har förrått sitt land.
Vi är grundlurade
Så varför skyddar en borgerlig regering agenter som förrådde sitt land till en kommunistisk diktatur? Det blir obegripligt om man inte inser att politikers identifikation och lojalitet med varandra – oberoende av partifärg – är långt större än den lojalitet de känner med sina uppdragsgivare; väljarna. Synen på väljare som en fårskock som mår bäst av att inte veta någonting är gemensam för alla partier. Merparten av de verkligt betydelsefulla politiska besluten fattas i lönndom bakom våra ryggar och högt över våra huvuden. Sanningen får vi i bästa fall reda på långt efteråt. Sveriges intima förhållande med DDR är bara ett exempel på hur grundlurade vi är.
När man punkterar en varböld luktar det illa. Svenska politiker kan intala sig att de slipper undan. Men det är bara en tidsfråga innan bölden spricker. Det är enda möjligheten för den att läka.
Litteratur:
Birgitta Almgren: ”Inte bara spioner… Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget”. (2011)
Birgitta Almgren: ”Inte bara Stasi…Relationer Sverige-DDR 1949-1990”. (2009)
Uwe Tellkamp: Tornet – en historia från ett sjunket land. (2011)
Af Julia Caesar
Tidligere kronikker af samme forfatter
NB: Placer venligst OT kommentarer under en anden post.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar