DET HÄR ÄR BERÄTTELSEN .....
Det här är berättelsen om hur jag efter många år och många "slagsmål" med mig själv och många undanflykter mötte Gud Resonemangen kunde se ytterst olika ut och syftade oftast till att lägga skulden på Gud, att världen såg ut som den gjorde, att Han hade svikit oss o.s.v. Att Han hade förlorat kampen om människan och var lika hjälplös som vi.
Jag kände en desperation över att inte kunna identifiera Honom, som jag innerst inne längtade efter, och ställde till scener för att skapa en kommunikation med Honom.
Bord och stolar bytte plats, då jag bjöd in Honom att sitta ner och att lyssna, jag förstod någonstans att Han måste finnas men att Han gömde sig för mig, och för varje utfall mot Honom ökade min frustration.
Detta var vårt hemliga uppträde oss emellan, ingen människa visste om min kamp.
Samtidigt arbetade jag vidare på att finna det språk inom konsten som jag visste fanns och som var mitt, och den ena utställningen efter den andra passerade.
Kanske var det den gamla prästgårdens inverkan på mig eller kanske att jag mött Pär Lagerkvists ångest och frågor. Naturligtvis hade också Gunnar Edmans bok "Den stora bejakelsen" satt djupa spår, och att jag mött kristna som blivit mina vänner.
Vad jag senare har förstått är att fadersbilden hade tagits ifrån mig. när mamma lämnade min far när jag var 3 veckor, det skall jag återkomma till
---------------
Det var i Prästgården i Hult som Gud började irritera mig på insidan.
Gunnar Edmans resonerande fram till en tro passade mig medan Pär Lagerkvists lyrik fascinerade mig och kittlade min otro till att bevara mig intakt inför Gudstanken.
Jag började förstå, att det var "fint" att vara en sökare, och jag insåg att detta tillstånd inte skulle föra mig vidare
Dessa två människor spelade på var sitt instrument för att locka mig att söka Gud, men jag ville inte ge upp mig själv för att finna mitt jag, jag förstod inte.
Jag visste bara att om jag någonsin skulle kunna tro, så var det mammas tro som gällde och ingenting annat.
Genom intervjuer med samhällets olika tidningar så visste folket i bygden att jag genom mitt måleri ville tränga mig djupare bortom mina tvivel. Jag trodde att jag kunde måla mig fram till ett svar på meningen med livet, och jag vet i dag att många bad för mig.
Under drygt två år bodde jag i den gamla Prästgården och jag visar här nedan några bilder innan flyttlasset går vidare till Ingatorp och den fortsatta berättelsen.
 |
Mina härliga vernissagekillar |
 | ||
Här står skogen tät och omöjlig att tränga igenom
|
