Av Caroline B. Glick
12/05/2011 23:47 genom Ralph Haglund
Istället för att varna Egypten mot att bryta sina fördrag med den judiska staten valde amerikanska tjänstemän att kritisera Israel i stället.
Medan rösterna kommer in vid Egyptens val av parlamentsvalet är det helt klart att Egypten är på väg att bli en totalitär islamisk stat. Den första omröstningen ägde rum i Egyptens mest liberala, kosmopolitiska städer. Och trots det fick Muslimska brödraskapet och salafister mer än 60% av rösterna. De ökade vid andra valomgången.
Och sedan kommer väljare under de kommande månaderna, egyptiska väljarna i det långt mer islamistiska Nildeltat och Sinai utan tvivel att ge krafter till ett jihadistiskt islam med en ännu större segermarginal.
Fram till den USA-stödda störtandet av Hosni Mubarak tjänade Egypten som ankare i det amerikanska allianssystemet i arabvärlden. Den egyptiska militären USA-beväpnad, USA-utbildad och USA-finansierad.
Suezkanalen är bland de mest vitala vattendragen i världen för den amerikanska flottan och den globala ekonomin.
Tack vare Mubaraks åtagande att hejda strömmen av jihadistiska krafter som hotade hans regim, tjänade under hans styre Egypten som ett stort nav mot terror i det USA-ledda kriget mot den internationella jihad.
Väl medveten om Egyptens unika betydelse för USA:s strategiska intressen i arabvärlden, har Obama-administrationens svar på det ödesdigra valresultatet varit chockerande. Hellre än att slå larmklockor har USA:s president Barack Obama firat resultatet som en seger för "demokratin".
I stället för att varna Egypten att det kommer att ställas inför allvarliga konsekvenser om de färdigställer sin islamistiska omvandling har Obama-administrationen vänt vapnen mot det första landet som kommer att betala ett pris för Egyptens islamiska revolution: Israel.
I sitt tal vid den årliga politiska konklaven i Washington som sponsrades av vänsterorienterade Brookings institutets Saban Center for Middle East Policy, hamrade USA försvarsminister Leon Panetta och utrikesminister Hillary Clinton på Israel, den enda verkliga allierade USA har kvar i Mellanöstern efter Mubaraks fall. Clinton ansåg det nödvändigt - i demokratins namn - att omfamna positionerna som Israels radikala vänster har mot majoriteten av israelerna.
Samma statssekreterare som har lett förhandlingar med våldsamma, fanatiska talibaner, som prisat Saudiarabien där kvinnor ges tio piskrapp för bilkörning och vars State Department-utbildade kvinno-dominerande, -hatande muslimska agenter från Brödraskapet i upptakten till nuvarande valet i Egypten anklagade Israel för att förtrycka kvinnors rättigheter. Det enda staten i regionen där kvinnor ges fullständiga rättigheter och rättsligt skydd blev fokus för Clintons orättfärdiga feministiska vrede.
I IDF, som i resten av landet, är religiöst tvång förbjudet. Judisk lag förbjuder män från att lyssna till kvinnors röster i sång. Och nyligen, när en grupp av religiösa soldater presenterades med ett IDF-band som presenterade kvinnliga vokalister, följde de sina ortodoxa ritualer, gick ut från salongen. Vokalisterna hindrades inte från att sjunga. De misshandlades inte. De ortodoxa lyssnade helt enkelt inte.
Och i huvudet på Clinton - detta är ett bevis på att kvinnor i Israel är under attack. I lag förbjudna att tvinga sina soldater att förakta sina religiösa plikter, var IDF-befälhavare skyldig till brott mot demokratin genom att låta trupperna lämna hallen.
Men Clinton slutade inte med sin häftiga kritik mot IDF:s påstådda krig mot kvinnor. Hon fortsatte sina angrepp genom att proklamera att Israel stöter en kniv i demokratin genom att tillåta sina lagstiftare att följa lagar som hon inte gillar. Det lagstiftande initiativ som provocerade vrede hos USA:s utrikesminister var lagen som nu diskuteras som syftar till att begränsa möjligheten för utländska regeringar att undergräva Israels valda regering genom att finansiera icke-representativa, anti-israeliska politiska organisationer som B'Tselem och Fred Nu.
Genom att attackera Israel på det sätt hon gjorde, visade Clinton att hon kräver att Israel håller en unik standard i sitt beteende. Andra västerländska demokratier är inom sina rättigheter när de tar initiativ till att förbjuda muslimska huvudbonader från det offentliga torget, men Israel är en kriminell stat för att man ger judiska soldater religionsfrihet. De talibaner som förslavar kvinnor och flickor på det mest avskyvärda sätt är värdiga samtalspartner, och det egyptiska Muslimska Brödraskapet, som stöder universell kvinnlig könsstympning, är måttliga, men Israel är en fiende till demokratin för att försöka bevara regeringens förmåga att föra en politik som främjar landets intressen.
Den unika standard som Clinton håller den judiska staten vid är en standard för mänsklig perfektion.
Och så långt hon är berörd, om Israel inte är perfekt, då är det ovärdigt allt stöd. Och eftersom Israel som en nation av vanliga dödliga aldrig kan vara perfekt, är det nödvändigtvis alltid skyldigt.
Clintons angrepp på den israeliska demokratin och samhället kom en dag efter det att Panetta attackerade Israels hantering av sina strategiska utmaningar. Clinton angrep Israels moraliska fiber, Panetta bedömde att Israel ansvarar för varje negativ utveckling i det regionala landskapet.
Panetta hudflängde Israel för att inte vara inblandat i förhandlingar med palestinierna. Han sa att Israel måste göra nya eftergifter till palestinierna för att övertyga dem om sin goda tro. Om Israel gör sådana gester, och palestinierna och den större islamiska världen föraktar dem, då kommer Panetta och hans vänner sida med Israel, sade han.
Panetta har missat att Israel redan har gjort upprepade, oöverträffade eftergifter till palestinierna och att palestinierna har sänkt spotat på dessa eftergifter och vägrat förhandla. Och han har misslyckats med att upptäcka att som svar på upprepat förakt för dessa eftergifter från palestinierna och arabvärlden i större format, inte har USA och Europa stått på Israels sida utan i stället krävt allt fler och fler eftergifter från Israel.
Panetta krävde att Israel gör förnyade gester samt blidkar egyptier, turkar och jordanier. Han misslyckades med att märka att det var Turkiets islamistiska regering, inte Israel, som satte en kniv i den turkisk-israeliska strategiska alliansen.
När det gäller Egypten, snarare än att inse de strategiska konsekvenserna för både USA och Israel om Egypten omvandlas till en islamisk stat, krävde USA:s försvarsminister att Israel ödmjukar sig för Egyptens militärjunta. Till stor del tack vare Obama-administrationen är juntan nu helt i tacksamhetsskuld till det Muslimska Brödraskapet.
När det gäller Jordan, återigen tack vare USA:s stöd för Muslimska Brödraskapet och dess anpassade grupper i Libyen och Tunisien försöker den Hashemitiska regimen åstadkomma en uppgörelse med den jordanska grenen av rörelsen i ett försök att rädda sig själv från Mubaraks öde. Under dessa omständigheter finns det ingen gest som Israel kan göra för sin granne i öster, som skulle ge kung Abdullah möjligheten att lovprisa fördelarna med fred med den judiska staten.
Sedan är det Iran och dess kärnvapenprogram.
Panetta hävdade att en israelisk militär attack mot Iran skulle leda till regionalt krig. Men han misslyckades med att nämna att ett kärnvapenbeväpnat Iran kommer att leda till kärnvapenspridning i den arabiska världen och exponentiellt öka utsikterna för ett globalt kärnvapenkrig.
Hellre än att möta de farorna rakt på, var Panettas budskap att Obama-administrationen hellre skulle acceptera ett kärnvapenbestyckat Iran än att stödja en israelisk militär attack mot Iran för att förhindra en mullocracy från att bli en kärnvapenstat.
Clintons och Panettas giftigt anti-israeliska budskap ekade i ett tal om europeisk antisemitism som gavs förra veckan av den amerikanska ambassadören till Belgien, Howard Gutman. Talande till en judisk publik förnekade Gutman effektivt förekomsten av antisemitism i Europa. Medan attacker mot europeiska judar och judiska institutioner har blivit en daglig händelse som omfattar hela kontinenten, hävdade Gutman att icke-muslimska antisemiter är i huvudsak bara är fanatiker i allmänhet som hatar alla, inte bara judar.
När det gäller muslimer som utför den stora majoriteten av antijudiska attacker i Europa, hävdade Gutman de inte har problem med goda judar som honom. De är helt enkelt arga för att Israel inte lämnar över mark till palestinierna tillräckligt snabbt. Om den judiska staten helt enkelt skulle lyda Obamas program, skulle muslimska attacker mot judar i Europa omedelbart och spårlöst försvinna enligt den amerikanske ambassadören.
Gutman är naturligtvis inte en beslutsfattare. Hans jobb är helt enkelt att genomföra Obamas politik och vara en röst för presidentens övertygelse.
Men när det tas tillsammans med Clintons och Panetta tal, exponerar Gutmans kommentarer ett beklämmande intellektuell och moralisk utveckling som klart dominerar Obama-administrationens utrikespolitik. Alla tre talen har ett gemensamt förkastande av den objektiva verkligheten till förmån för en fantasi.
I förvaltningens fantasi-universum är Israel den enda aktören på världsscenen. Dess belackare, vare sig i den islamiska världen eller Europa, är bara objekt. De är berövade dom eller ansvar för sina handlingar.
Det finns två möjliga förklaringar till detta sakernas tillstånd - och de utesluter inte varandra. Det är möjligt att Obama-administrationen är en ideologisk ekokammare där endast vissa positioner är tillåtna. Detta perspektiv är sannolikt med tanke på Vita Husets upprepade direktiv som förbjuder statstjänstemän från att använda termer som "jihad", "islamisk terrorism", "islamistisk" och "jihad," för att beskriva jihad, islamisk terrorism, islamister och jihadister.
Begränsade av den ideologiska tankepolisen som förbjuder kritiskt tänkande om de dominerande krafterna i den islamiska världen idag, har de amerikanska tjänstemännen inte något annat val än att lägga hela skulden för allt som går fel på ett samhälle de är fria att kritisera - Israel.
Den andra möjliga förklaringen till administrationens behandling av Israel är att den genomsyras av antisemitism. Det uppförstorade ansvar och skuld placeras på Israel av sådana djupa tänkare som Obama, Clinton, Panetta och Gutman verkligen visar upp en bit av klassiskt antisemitiskt beteende.
Det finns inte mycket kvalitativ skillnad mellan att anklaga det israeliska samhället för att förstöra demokratin genom att försvara sig mot utländsk politisk omstörtande verksamhet, och att anklaga judar för att förstöra moralen genom att inte anamma utländska religiösa samfund.
Så också, det är liten kvalitativ skillnad mellan att klandra Israel för dess isolering inför det islamistiska övertagandet av den arabiska världen, och skylla judarna för uppkomsten av antisemiter till makten i länder som Ryssland, Tyskland, Sverige och Norge.
I sanning, från Israels perspektiv, det gr verkligen inte någon skillnad om dessa uttalanden och det intellektuella klimatet som de representerar kommer från ideologisk närsynthet eller hat mot judar.
Slutresultatet är detsamma i båda fallen: Under president Obama, har den amerikanska regeringen blivit fientligt inställd till Israels nationella rättigheter och strategiska krav. Enligt Obama är USA inte längre Israels allierade.
caroline@carolineglick.com
