Sverige borde inrätta en Raoul Wallenberg-dag
Publicerad: 2011-09-29 14:09, Uppdaterad: 2011-11-02 15:11
Medan hedersbetygelserna strömmade in runt om i världen uppvisades
under tiden ett genuint ointresse för Wallenbergs gärning och öde från
Sverige, vilket bekräftats i den statliga utredningen "Ett
diplomatiskt misslyckande: Fallet Raoul Wallenberg och den svenska
utrikesledningen". Det skriver Daniel Schatz, doktorand i
statsvetenskap.
Om författaren
Daniel Schatz
Doktorand i statsvetenskap, debattör och skribent
Den svenska diplomaten Raoul Wallenberg skulle fyllt 100 år 2012. Han
dog med största sannolikhet i sovjetisk fångenskap, under
omständigheter vi fortfarande ej har full inblick i. Som ung
tjänsteman på svenska legationen i Budapest utfärdade han genom list,
beslutsamhet och mod svenska skyddspass för ungerska judar, och
räddade därigenom tiotusentals kvinnor, män och barn från en säker död
under Förintelsen.
Wallenbergs försvinnande blev startskottet på en livslång kamp för
familjen att få honom tillbaka till Sverige. Kampen för sanningen om
hans öde krossade den svenske hjältens familj. Både hans mor Maria
"Maj" Wising Wallenberg och hennes man Fredrik von Dardel tog livet av
sig efter en lång och fruktlös kamp.
Få andra svenskar har åtnjutit så stor internationell aktning som
Wallenberg. Hans insatser för att rädda människoliv används som
exempel runt om i världen för att demonstrera att individens handling
är möjlig och nödvändig för att trotsa grova och systematiska
kränkningar av de universella mänskliga rättigheterna. Per Ahlmark har
skrivit att Wallenberg "för tanken till några av människans viktigaste
och kanske mest ovanliga egenskaper: den kompromisslösa medkänslan med
andra, förmågan att urskilja ondska och det moraliska och fysiska
modet". Än idag påminner han om vårt moraliska ansvar att reagera mot
de krafter som försöker bryta ned demokratins och rättsstatens
principer.
Det existerar idag fler än trettio monument över Wallenberg i tolv
länder på fem kontinenter. Som andra icke-amerikan efter Winston
Churchill utsågs han 1981 till amerikansk hedersmedborgare, han blev
kanadensisk hedersmedborgare 1985 och hedersmedborgare i Israel 1986.
Han är ihågkommen genom böcker, musikaler, symfonier, monument och
filmer i länder som Japan, Storbritannien och Australien. Otaliga är
de byggnader, platser, institutioner och gator som erhållit hans namn
i städer som Budapest och Lund. Frimärken har gjorts med hans bild i
länder som Uruguay, Argentina och USA.
Medan hedersbetygelserna strömmade in runt om i världen uppvisades
under tiden ett genuint ointresse för Wallenbergs gärning och öde från
Sverige, vilket bekräftats i den statliga utredningen "Ett
diplomatiskt misslyckande: Fallet Raoul Wallenberg och den svenska
utrikesledningen" (2003). De stora misstagen gjordes redan 1946 - ett
knappt år efter det att han tagits till fånga av sovjetiska trupper i
Budapest.
Vid en audiens med Stalin yttrade Sveriges ambassadör i Moskva Staffan
Söderblom att han personligen var övertygad om att "Wallenberg fallit
offer för en olycka eller för rövare". Istället för att kräva
Wallenbergs omedelbara frigivning, menade den svenska ambassadören att
han "anser det sannolikt att de sovjetiska militärmyndigheterna ej har
några uppgifter om Wallenbergs vidare öden att tillgå". Ointresset för
Wallenbergs gärning genomsyrade det svenska samhället: det första
svenska monumentet över Wallenbergs minne restes så sent som 1993 i
Malmö.
Med anledning av detta historiska svek är det positivt att regeringen
nyligen tillsatt en nationalkommitté, under ordförandeskap av
utrikesminister Carl Bildt, för att uppmärksamma Wallenbergs
gärningar. Vi människor behöver goda förebilder - förebilder som får
oss att höja blicken bortom vår egen krets, som visar vikten av
ideella insatsers betydelse och manar till handling mot trångsynthet,
intolerans och ondska. Den nyinrättade nationalkommittén bör därav ta
initiativ till tillsättandet av en nationell minnesdag till Raoul
Wallenbergs minne.
En minnesdag - som lämpligen skulle infalla på Wallenbergs födelsedag
den 4 augusti - skulle ej endast påminna om Wallenbergs monumentala
historiska gärning. Den skulle levandegöra ett av de mörkaste kapitlen
i Europas historia och aktualisera kampen mot totalitära ideologier
som systematiskt kränker de universella mänskliga rättigheterna. En
Wallenberg-dag skulle kunna bli en naturlig samlingspunkt för de
demokratiska krafter som värnar principen om alla individers lika
värde, gentemot de ideologiska krafter som ifrågasätter denna princip
och nu åter är på frammarsch i vårt land.
Raoul Wallenberg vågade bryta tystnaden. Det ska han hedras för - även
i Sverige. Trots att uppmärksammandet av hans historiska gärning utgör
en alltför liten och senkommen uppskattning av en av de största
svenska hjältarna under 1900-talet.
Daniel Schatz (3 artiklar)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar