1. Lär av historien!
av: Lisa Abramowicz
I dag är det Förintelsens minnesdag, den 27 januari, tillika årsdagen av Auschwitz befrielse. Instiftad av FN 2005* men har existerat som en minnesdag i Sverige sedan 1999. Instiftad som internationell markering för att minnas folkmorden på judar, romer och andra folk som nazismens ideologer och praktiker ansåg som mindre värda och därför skulle mördas. I gruppen dödsmärkta ingick även tyska handikappade och vissa kroniskt sjuka.
I inget fall tillämpades folkmorden lika systematiskt och skoningslöst som gentemot det judiska folket i Europa (och där nazisterna hann, även i Nordafrika under Vichy-regimen). Två tredjedelar (2/3) av de europeiska judarna mördades under några få år under andra världskriget, efter att ha fråntagits alla sina civila, medborgerliga och mänskliga rättigheter. Oavsett ålder, religiös tillhörighet (många tyska judar t ex hade konverterat till kristendomen) politisk åskådning eller andra omständigheter. Endast tillfälligt kunde man få en respit om man ansågs arbetsför. Då kunde man tas till slavarbete tills man bokstavligen stupade. En tredjedel av hela världens judar mördades eller dog av svält och andra umbäranden under kriget.
Förintelsen skiljer sig från andra massmord i historien - förutom magnituden i mördandet - på grund av de systematiska, industriella och statligt organiserade mordmetoderna. Militärt sett gav folkmorden ingen fördel.
Nazisternas rasideologi betraktade de germanska folken som en härskarras med antisemitismen var den röda tråden i nazismens ideologi.
För många idag är det helt ofattbart att ett högtstående europeiskt land kunde bete sig som de gjorde mot sina egna judiska medborgare, som f.ö. utgjorde 0,5% av den tyska befolkningen. Dessutom var de tyska judarna synnerligen väl integrerade, ja t.o.m. assimilerade, något som inte betydde något under Tredje Rikets härjningar. De personer som enligt Nürnberglagarna (lagar antagna 1935 som definierade begrepp som "jude", och "arisk"och fråntog judarna deras medborgerliga rättigheter) och var de som blev Förintelsens främsta offer.
Det är svårt att förstå hur det kunde bli så, men rasideologier och extrem nationalism hade varit ”tidsandan” sedan mitten på 1800-talet, även bland ansedda vetenskapsmän, även i Sverige. Sverige var det första land i Europa som instiftade ett Rasbiologiskt Institut 1921 av en enig riksdag. Den avvecklades inte förrän långt efter andra världskrigets slut. I Nazitysklands fall och under det krig som landet igångsatte kan man se att stegen från onda ord till handling inte behöver vara särskilt långt om medlen och viljan finns hos makthavarna.
Varken utbildning eller utveckling är tillräckliga vaccinationer mot rasism och fördomar. Det krävs också en moralisk kompass och goda värderingar om alla människors lika värde, för att använda en sliten fras. Många enskilda individer i krigets ockuperade Europa, tyskar och polacker som räddade judar undan döden, var inte bildade, men hade ett gott hjärta och en känsla för vad som är rätt och fel.
Kriget var oss i Sverige så nära. Jag var inte född då men minns hur min mors släkt berättade om sin oro för hur det skulle bli i Sverige om Nazityskland ockuperade även vårt land.
Det fanns fram till El Alamein och Stalingrad en ganska utbredd god vilja alternativt feghet mot Nazityskland i neutrala Sverige. Denna inställning kom att gradvis förändras när det började gå dåligt för nazisterna. Svensk neutralitet må ha varit nödvändig, jag vet inte eftersom jag inte är en expert på området. Jag kan bara konstatera att neutraliteten tillämpade något opportunistiskt, då tyska transmittenttåg på väg till Norge tilläts passera Sverige under brinnande krig. Modiga personligheter som Torgny Segerstedt, chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Ture Nerman med sin tidskrift Trots Allt, revyartisten Karl Gerhard och några få andra trakasserades och hotades av svenska myndigheter och den tyska legationen för sin kritik mot Tredje Riket.
Ett lysande ljus i det svenska mörkret var ändå Raoul Wallenberg, den svenska diplomaten som frivilligt och med stor entusiasm påtog sig rollen (med svenska UDs goda minne) att försöka rädda så många ungerska judar i Budapest i slutet av kriget. Hela den svenska legationen engagerades, bl.a. militärattachen Per Anger, som också gjorde stora insatser för de fortfarande levande ungerska judarna. De delade ut skyddspass till ungerska judar, beredde dem olika skyddsbostäder och lyckades stoppa flera deportationer av judar till en säker död. Mellan 20 000 till 30 000 judar ska Wallenberg tillsammans med sina medhjälpare ha räddat. Vi vet fortfarande inte vad som hände Raoul Wallenberg efter det att han tillfångatogs av Sovjetunionen 1945. Sveriges pinsamma initiala diplomatiska schabblande med Stalin kan ha bidragit till Wallenbergs död. Liksom det faktum att vi fortfarande inte vet vad som hände med Sveriges modigaste person under 1900-talet.

Ser vi till dagens situation i Europa finns det många orosmoln på himlen, inte minst med en gryende antisemitism och stark antiziganism i just Ungern. Med sin nuvarande ledning märks att åtgärder mot rättssamhället har vidtagits och uppenbart rasistiska åtgärder mot främst romer men också judar tillämpas. Det är bra att EU vidtar starka ord och åtgärder mot sin medlemsstat. Det räcker inte att ha varit demokratiskt vid inträdet till EU; demokratin måste också upprätthållas.

Ett annat oroande fenomen är den förhärskande antisemitism som frodas i arabvärlden och som tar sig allt blodtörstigare uttryck. OBS, jag talar här inte om kritik mot Israels politik, utan om ren och skär antisemitism.
Kanske har vi vant oss (?) vid att Muslimska Brödraskapet i Egypten och dess systerorganisation på de palestinska områdena, Hamas uttrycker sig inte bara ringaktande, utan direkt mordiskt mot judar, både i sitt program (Hamas Charter) och i sina uttalanden. Före valet i Egypten ägde en stor Brödraskaps-demonstration rum där sådana utrop som ”Alla judar ska dödas”. Och Brödraskapet vann valet tillsammans med om möjligt ännu mer extrema salafisterna.
Ännu mer oroande är att även den Palestinska Myndigheten - som åstadkommit mycket goda resultat vad gäller säkerhet och ekonomisk utveckling på Västbanken - säger/predikar/lär ut liknande eller samma saker som Hamas och Muslimska Brödraskapet. På Palestinian Media Watch http://www.palwatch.org/ och MEMRI http://www.memri.org/ kan beskådas otaliga filmer, clips, artiklar analyser m.m av vad den palestinska myndigheten lär ut till sina medborgare, även sina skolbarn, i sina arabiska original, med engelska texter.
Nyligen predikade Jerusalems mufti Muhammad Hussein om ”muslimers uppdrag är att döda judar”. http://www.palwatch.org/main.aspx?fi=157&doc_id=6119. Det hör till saken att muftin utsågs år 2006 av Palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas. Tre månader efter utnämningen uttalade Hussein att han ansåg att ”självmordsbombningar är legitima så länge de spelar en roll i motståndskampen”. Han är alltså inte en Hamas-predikant!

Jag har inte sett några rapporter eller reaktioner i svenska media, utom i den kristna tidningen Världen i dag och på vissa bloggar (se nedanstående artiklar) på grund av dessa uttalanden. Inte heller har jag hört några uttalanden från svenska politiker. Har jag missat något? Är detta bara retorik? Ska vi inte bry oss om hatet på grund av vart det kommer ifrån? Ska mordhot och hat ursäktas eller ignoreras?

Jag anser att vi gör oss själva en otjänst genom att inte reagera på antisemitism och rasism oavsett vem eller vilka som uttalar sådana mordhot. Lär av historien!

Lisa Abramowicz

generalsekreterare
*med benäget bistånd av dåvarande ordförande i Generalförsamlingen, svensken Jan Eliasson.