Det här är berättelsen.
Året är 1973 och jag har just lämnat Södersjukhuset där jag tjänstgjort som sjuksköterska på hjärtklinikens avdelning 14.
Jag hade förstått att uppbrottet måste ske, och längtade efter att med penslar och ryggsäck dra ner över Europa, MEN det blev Småland.
Hults gamla Prästgård med sin genuint gamla bebyggelse skulle under en tid bli mitt hem och min ateljé.
Sida vid sida om prästgården låg resterna av en gammal begravningsplats, ett gömställe för historien.
Kanske var det härifrån som Albert Engström fann alla sina historier eller Einar Karlen, museichefen i Eksjö, hämtade sina berättelser.
Till denna sällsamma bygd kom jag för att äntligen få börja att utveckla ett arv som jag ännu inte kände.
Jag hade haft två utställningar i Stockholm och redan känt av atmosfären av "det fina folket" som gick på vernissage, så när tanken på att öppna Prästgården för vårsalong 1973 dök upp förstod jag inte, att "så gör man inte".
Utställningar och vernissage kan inte hanteras av privatpersoner, så här "fick jag på nosen" av kulturens folk.
Men det blev massvandringar till Prästgården. Man måste se vad den där människan från Stockholm hade hittat på.
 |
Man bjöd t.o.m på vernissage -vin som brukligt var i Stockholm
|
 |
Ett härligt gäng av vänner på balkongen i Hult
|
 |
Vid en av gravstenarna på den gamla kyrkogården sida vid sida om Prästgården
|
 |
Mitt lilla lamm
|
 |
Inte så enkelt
|
Vad hade jag gett mig in i, vart skulle detta leda mig, det visste jag inte.
Innan jag kan fortsätta min berättelse, måste jag återvända till den släkt varifrån jag kommer för att kunna få grepp om mitt liv.
Vi kommer ju alla från någonstans även om någonstans inte lägre är gripbart utan bara fragment av bilder, och dofter och av en historia som vi en tid har delat.
Våra minnen lever ofta sin egen historia och skiljer sig från tid till tid, de är våra opålitliga vänner, så det jag berättar har sina brister.
Men nu gäller det att plocka fram några bilder ur garderoben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar