Sidor

måndag 28 februari 2011

En moders berättelse och bön


Läs detta oerhört gripande brev och sänd det vidare

Gilad Shalit’s mother is writing a letter to her son
Pass it on and please don’t delete it.

This is my son. The first life that I created. Part of my body my soul and my love.
I heard his voice for 20 years. From the moment he arrived in this world to our last telephone conversation:
“ Mom, I am returning home, can you hear me. “
I heard his voice as clearly as I heard his first cry as a baby.
I can still hear his cry at night when he was a child.
You never gave me peace to sleep at night.
I used to lie next to you pacifying you.
When you were sick the first time, I was so worried about you.
I took you to your first day at school and you made me promise that I would return to bring you home.
This I promised you. I have never broken my promises to you.
I have all your drawings on the fridge and the walls of the kitchen so that you would know
that this is your home amongst your drawings and the memories of you.
You grew up to quickly in front of my old and tired eyes.
At your bar mitzvah I suddenly saw how quickly you had grown. I was the proudest mother in the world.
You grew up to be successful, charming and clever. (This is my son, I thought then, this is my son)
When you started going out with your friends part of me would go with you.
I used to hug you and ask you to be careful. “Don’t worry mom, I am a big boy”
I used to wake up at night looking at my watch and thinking, where are you,
I am waiting for you to return home. All I wanted was for you to come back safely.
When I heard you falling into bed from exhaustion, I knew that you were home safely with me.
Then I would be able to go to sleep myself peacefully.
When you got your driving license, I used to pray that you would travel safely
and not swerve into the gutter and you would not knock another car.
I hoped you would not drive if you did not have to.
You never disappointed me and you were always responsible and happy.
I was always thrilled to see your smile even though I had sleepless nights worrying you.
When you received your first call up papers to the army, my heart skipped a few beats.
You were only 17 years old.
You came back very proud and happy with big bright shinny eyes.
I wished that you would not have to go to combat and that you would not get called to a dangerous zone.
You just wanted to protect your country.
It is not the country that raised you, it is Me, I who raised you.
The day that you shut the door behind you and you traveled to do your army service.
I counted the days till you would return home.
I decided then and there that I would go to Shul and to thank G-d and ask him to return my son to me safely. Instead of going out I would wash your uniforms and prepare food for when you would come home.
The day that I heard loud knocking on the front door, I knew something was terribly wrong.
I opened the door praying that I would not see what I saw.
Two uniformed army personnel and an army medic.
One was your commander and he held my hand tightly.
I did not have to hear the words he was telling me.
The darkness cut the blood supply from my veins in my arm and I understood that something was terribly wrong.
In the news they show your photographs. I go to Shul and I pray.
I pray all the time, even when I am sleeping, I am praying.
This is my son, my son who was snatched into Gaza.
My son who might never return.

PLEASE DO NOT STOP THIS CHAIN, PLEASE SEND IT ON AND HELP ME IN MY PRAYERS!

söndag 27 februari 2011

Mer raketer slår ner i södra Israel




Här följer vad som är nytt från http://nyheter.paulwiden.se/.

Mer raketer slår ner södra Israel - 27 February, 2011 13:05

Under morgonen avfyrade terrorister i Gazaremsan ytterligare en raket mot Israel. Raketen, av typen Kassam, slog ner på ett öppet fält i Eshkol-regionen, den del av norra Negev som gränsar till centrala och södra Gazaremsan. Inga personer kom till skada och inga materiella skador rapporterades.

Sedan raketattacken mot Be’er Sheva i onsdags har spänningen ökat i området. Det israeliska flygvapnet IAF besvarade elden genom att attackera tre terroristrelaterade mål i Gazaremsan under natten till torsdagen. Ytterligare raketer och granater avfyrades därefter mot Israel, som besvarades med nya israeliska motattacker mot terroristmål. Israeliska medborgare uppmanades innan helgen att hålla sina barn inomhus, eftersom man förväntade sig en upptrappning av raketelden under sabbaten.

Sedan årsskiftet har över 50 raketer och granater avfyrats av terrorister i Gazaremsan mot Israel. Denna lågfrekventa raketterror resulterar sällan i materiella skador och ännu mer sällan i personskador, eftersom de hemmagjorda Kassam-raketerna avfyras på måfå och inte kan styras.

Man ska dock inte underskatta den psykologiska effekten av denna sortens krigföring. Tiotusentals israeliska civila bor inom räckhåll för kassamraketerna och har därmed 15 sekunder att ta betäckning när raketlarmet ljuder. Kassamraketernas stridsspetsar innehåller mellan 5-10 kg sprängämne packat med skruvar och bultar för maximal skadeverkan. De irantillverkade Katyusharaketerna är flera gånger dödligare, med stridsspetsar på 20 kg. De har även en avsevärt längre räckvidd, vilket gör att sammanlagt en miljon israeler lever inom räckhåll för raketterrorn.

Terroristorganisationernas strategiska mål är att förinta Staten Israel, vilket de deklarerar helt öppet. Raketerna är dock taktiska vapen och kommer naturligtvis inte att resultera i detta strategiska mål, men raketterrorn omöjliggör ett normalt liv för en ansenlig del av Israels befolkning, vilket är terroristernas taktiska syfte. Om man tittar tillbaka 60 år ser man att väldigt lite har förändrats på den här punkten. Det strategiska målet var detsamma på 1950-talet. Taktiken som användes av dåtidens Fedayin-krigare var annorlunda (infiltrationer, minering, krypskytteeld), men hade samma syfte: Att omöjliggöra ett normalt liv för de israeliska bönderna.

Raketterrorn som började för snart 10 år sedan har orsakat enorma psykologiska skador bland de israeliska civila som bor i området och som inte har någon annanstans att ta vägen. Framförallt barnen tar skada av att leva under ett konstant och konkret dödshot. Ändå blir raketattacker sällan mer än notiser i israelisk media. I resten av världen når de i princip aldrig över intressetröskeln förrän de resulterar i döda eller skadade. När Tidningarnas Telegrambyrå ändå valde att notera förra veckans dramatiska upptrappning i raketterrorn tillade man att ”Israel svarade med flera flygattacker mot Gaza under kvällen.” Man får intryck av att Israel reagerade på måfå (det nämns inget om flygattackernas mål) och att Israels handlande därför är moraliskt likvärdigt med den raketattack man just hade utsatts för. Nyhetskonsumenterna förvägras därmed den mest rudimentära analysen av de inblandade parternas strategiska mål och taktis! ka syften, utan vilka händelsen i allt väsentligt förblir obegriplig.

Paul Widen, Jerusalem

torsdag 24 februari 2011

Från Elvor och Janne



Nedanstående är hämtat från Elvor och Jannes blogg, gå dit och läs vidare. Finns på högra sidan av denna blogg.

Det som händer i arabvärlden väcker inte bara tankar hos kristna över ändetidens profetior. >> Prominenta rabbiner i Israel säger att det är Gog och Magog, som det står om i Hesekiel 38-39 och att Messias snart kommer.
Detta skriver man om i Israels dagstidningar. Rabbin Lefkowitz säger, att Gud först var tvungen att ödmjuka Israels stolthet.
Genom att tillåta en brand på Karmel stod Israel hjälplöst och beroende av hjälp från hela världen. Nu är vi rädda igen, fortsätter han, för vi kunde inte förutsäga så stora saker som händer i arabvärlden. Rabbinen citerar:

Ps 2:1 Varför rasar hednafolken, varför tänker folken fåfängliga tankar? 4 Han som bor i himlen ler, Herren gör narr av dem

onsdag 23 februari 2011

Global kaos


onsdag, februari 23rd, 2011...5:05 f m
2011 – ett år av global kaos? Del 2
Kommentarer
2011 är ett år av förändring av stora mått. Det är krafter i rörelse som ytligt sett inte har med varandra att göra men ändå verkar orkestrerade till att leda till ett och samma mål nämligen globalt kaos.

Det är inte bara händelserna i arabvärlden som jag tänker på. Även om de i sig får mig att höja på ögonbrynen. Inte för att jag sörjer dessa diktatorer. Vem gillar egentligen diktatorer? Bara de som är cyniska att inte bry sig om sin medmänniska och samtidigt lyckas sko sig på systemet.

Tyvärr finns det för många av den sortens människor. Dessa människor som hjälper till att upprätthålla systemet. Med mina blå svenska ögon så kan man ju inte annat tycka att det är bra när dess makt människor faller. Det ända problemet är ju bara att vad får vi istället? Risken att det blir ur askan in i elden är mycket stor.


Just nu verkar militären ha kontrollen i Egypten, på så sätt är det kanske inte så stor förändring mot förut. Men det är ändå ett skifte av något slag. Iran som länge haft på agendan att fullkomligt utrota Israel har skickat militär fartyg genom Suez kanalen som just kontrolleras av Egypten. De har enligt källor fått klar tecken att passera och är på väg genom kanalen när jag skriver denna post. Detta kan utveckla sig till den gnista som tänder krutdurken.

Förutom detta så har det första nya partiet i Egypten bildats, det sägs ha medlemmar ur det Muslimska brödraskapet och kristna kopter i ledande ställning. En mycket oväntad blandning, jag hoppas att det inte är en är en rökridå att ta med kopter som alibi, för att sedan dumpa dem när väl makten vunnits.

Det är ju mig veterligen närmast en total avsaknad av positiva exempel där det statsbärande skicket har varit av Islamsk typ. Det innebär att Sharia lagar och en extrem förföljelser av olik tänkande i allmänhet och kristna och judar i synnerhet. Det är med stor oro som jag följer utvecklingen och inget kan göra annat än be för våra syskon i Egypten.

Oron i mellanöstern har åter drivit upp olje priset till historiskt extremt höga nivåer, det ser just nu ut som Pastor Lindsey Willams förutsägelser om oljepriset kan komma att slå in. Lindsey rapporterade i höstas att olje priset kommer att gå upp till mellan 150-200 dollar per fat.

Lindsey har haft skrämmande precision i sina tidigare förutsägelser om olje priset. Han prickade in både toppen på nästan 150 dollar fatet och den följande dippen till under 40 dollar fatet med följden att han blev utskrattad och förlöjligad i amerikansk media, det var dock få som uppmärksammade honom när han sex månader fick rätt.

Det finns nog inget land i värden som är så beroende av olja som USA. Man tar bilen till allt. Alla varor går på lastbilar. Förra gången bensin priset passerad 5 dollar per gallon (vid förra toppen) gick folk på knäna. Räkna med uppror och vrede om olje priset når 200 dollar per fat. För att inte tala om vilken effekt det kommer ha på priset på samtliga varor i butikerna. Priserna på alla varor kommer att öka snabbt på grund av transport och tillverkningskostnaderna skenar.

Så om nu Lindsey får rätt även denna gång så blir det troligtvis dödsstöten för den amerikanska ekonomin som visserligen redan är dömd till kollaps men som utan ett skenande oljepris kanske skulle kunna skjuta problemen framför sig ytterligare en tid och försöka använda inflationen för att hanterar sina gigantiska, ohanterliga skulder. Detta är det inte bara jag som ser problem med oljepriset utan även Nubou Tanaka chefen för IEA (Internationella Energimyndigheten) hävdar att det räcker med ett oljepris över 100 dollar fatet för att den ekonomiska krisen från 2008 kommer att upprepas.

Dessa skulder som dessutom fortfarande växer med en extremt hög hastighet. Skuldtillväxten endast på federal nivå ligger på en nivå som är mer än 3-4 ggr mer än vad som var katastrof-rekordet innan finanskrisen började. För kommande år beräknas underskott hamna på 1650 milliarder dollar eller 11% av BNP enligt Obamas egen budget. SEB:s chefs ekonom Robert Bergqvist säger att detta är ett avgörande år för USA:s skuldproblem:

- ”Jag blir rädd för utvecklingen i USA om man inte under året visar en trovärdig strategi för hur man ska få ned budgetunderskott och statsskulden”

Nu är det ju inte bara USA som sitter fast i en skuldfälla utan lösning i sikte, det är lika illa ställt i Europa. Här skjuter vi också våra problem framför oss. Trots att media för tillfället glömt bort problemen på hemma plan till förmån för utvecklingen i mellanöstern. Det verkar som media mest kan koncentrerar sig på ett nyhetsområde i taget.

Trots denna frånvaro i media är inget av problemen lösta. Hur man nu tror att man skulle kunna ha skuldsanerat genom att låna ut ännu mer pengar. Det är lika klokt som att undvika baksmälla genom att dricka mer alkohol. Man löser ett symptom och förvärrar situation ytterligare. Europas ekonomi kommer förr eller senare behöva åka till akuten för blodtransfusion på grund av skuld-förgiftning.

Nu har jag från två olika håll fått samma obekräftade information nämligen att man tänker låta Euron krascha i år och när det sker så följer dollarn efter tre veckor efter. Om det stämmer vet jag inte, men jag skulle inte bli förvånade om det slår in. Som av en händelse så diskuterades just ett nytt monetärt system på G20 mötet som startade den 18 februari, är det bara en tillfällighet?

När euron och dollarn kraschar kommer det blir ett kaos utan like. Efter ett sådant kaos kommer folken att svälja mycket för att få ordning, inklusive en ny världsvaluta och en världsregering.

Så håll i hatten, det kommer att blåsa hårt och det är inte mycket tid kvar och då har jag ännu inte nämnt problemen med alla förstörda skördar. Men det kommer i del 3 av 2011 året av kaos.

Mvh /Alias

lördag 19 februari 2011

Hamas på friartåg





"JIHAD I MALMÖ" - 2 new articles

Hamas på friartåg i Malmös moskéer
Hur Hamas infiltrerar socialdemokratin i Malmö
More Recent Articles
Search JIHAD I MALMÖ
Prior Mailing Archive
Hamas på friartåg i Malmös moskéer

Fortsättning på
Hamas bakom misstänkt
valfusk i Malmö ?
*
Hur Hamas infiltrerar
socialdemokratin i Malmö
***
Skånskans serie om Jamal
El-Hajs festliga valkampanj
fortsätter.
El-Haj och hans mentor Reepalu
besöker moskéer, träffar mullor
och imamer, lovar direktkontakt
med kommunledningen, "fixar"
bygglov och utlovar mera bidrag.
I den irakiska shiamoskéen Al-
Muntadar ordnar El-Haj på stående
fot en hiss...
Al-Muntadar har nära kopplingar
till den Iranstödda shiamilisen i
Irak.
På plats i moskéen: flera pro-
minenta mullor och tre (shia-)
irakiska TV-kanaler.
**
Dagen efter Ilmar Reepalus besök i Al-
Muntadar-moskén den 5 september i fjol
fattar ordförande Ali Laibi ett beslut.
Det delger han Skånskans källa när de
möts i Rosengård.
- Han hade bestämt att alla medlemmar
i församlingen skulle rösta på Social-
demokraterna i valet.
Tänk... tusen röster för en hiss och
ett bygglov.....
Så går det till i Irak..och tydligen
också i Malmö.
**
El-Haj har också nära kontakter
med salafisterna som bygger stor-
moskéen på Östra Kyrkogården.
Även här ingår tydligen generösa
löften om kommunal mark och
bygglov i "behandlingen"....
**
– Jamal spelar på (minoritetens)
känslor. Han lovar att hjälpa till med
nya moskébyggen och mark. Han jobbar
med det inifrån Socialdemokraterna.
*
Efter valet, den 19 november,
återvänder Jamal El-Haj till den
religiösa ledaren med ett önskemål.
*
– Jamal ville hälsa och tacka alla som
röstat på honom. Jag bjöd med honom
på fredagsbönen i moskén så att
han kunde göra det själv."
***
Läs hela artikeln
*
Se också välorienterade
Muslimska Friskolans
kommentar
****
Foto: Skånskan


• Email to a friend • Article Search • •



Hur Hamas infiltrerar socialdemokratin i Malmö

Skånskan förtjänar beröm för att
man vågade ta upp Jamal El-Hajs
misstänkta valfusk på Rosengård
i Malmö. Tyvärr missade man ju
en del av själva poängen: hur
Hamas systematiskt under tio års
tid infiltrerat socialdemokraterna
i Malmö och (s)-pampen El-Hajs
mycket nära förbindelser med
Hamas....
Varför skulle en terrorstämplad
islamistisk stiftelse bedriva person-
valskampanj för en socialdemokrat
i Malmö ?
**
Intressant är ju hur anti-israelen
Reepalu välvilligt backat upp El-
Hajs karriär och i höstas t o m för-
sökte matcha fram honom som
kommunalråd (och kanske tänkbar
efterträdare till Reepalu själv....).
Då fick (s) i Malmö uppleva ett
medlemsuppror. Det första sedan
1919 enligt de minnesgoda...
Det slutade med att ombudsmannen
Andreas Schönström, enligt initierade
källor betydligt mindre anti-israelisk
och pro-islamistisk än El-Haj och
Reepalu, segrade.
**
Noteras bör ju också hur såväl
det politiska etablissemanget som
gammelpressen, oavsett partifärg,
sluter leden och tiger....
Utanför Skånskan-sfären har jag
sett en tidning kommentera
El-Haj-skandalen.
**
Men vad leder då detta trägna
mullvadsarbete till ?
Malmö är en speciell stad genom
att den är den första europeiska
storstaden med över 30 % muslimer....
Som jag skrev apropå den alltid
aktuella frågan om antalet jihadister
i Malmö:
Men långt allvarligare är att de
aktiva islamisterna har lyckats skaffa sig
"formuleringsmonopolet" långt in i den
stora muslimska majoriteten. Det är Hamas,
Hizbollahs eller Brödraskapets spökröst som
hörs även i s k moderata sammanhang.
Det är det allvarligaste i utvecklingen.


• Email to a friend • Article Search • •


More Recent Articles
En fransk intifada
Hamas bakom misstänkt valfusk i Malmö ?
Israels ambassad i Stockholm hotas av Hizbollah
När islamisterna härskar över Tahrirtorget
Wildersrättegången: Korrupta domare utreds

lördag 12 februari 2011

GRANNE MED ONDSKAN



LÄS DENNA LIVSVIKTIGA INFORMATION hälsar Kid Kumlin

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
”Sveriges förhållande till främmande makter är gott” förkunnade Sveriges statsminister Per Albin Hansson (s) under andra världskriget. Det var lögn – ren propaganda i syfte att lugna den svenska befolkningen och blidka Nazityskland. Om statsministern velat vara ärlig hade han sagt: ”Sverige driver en eftergiftspolitik för att inte provocera Nazityskland. Vi kryper för ondskan.”

Sveriges historia under andra världskriget är en berättelse om feghet, undfallenhet och kryperi för grymhetens och brutalitetens diktatur, Nazityskland. Ju fler fakta som uppdagas om Sveriges roll under kriget, inte minst gentemot grannländerna Norge och Danmark, desto djupare blir skammen och skulden. Officiellt förde Sverige en ”neutralitetspolitik” för att inte själv bli indraget i kriget. I verkligheten bidrog den svenska regeringens eftergifter åt nazisterna aktivt till Nazitysklands krigföring, även mot broderfolken i Danmark och Norge.

Mitt under brinnande krig, den 28 juli 1940, sa statsminister Per Albin Hansson (1885-1946) i ett tal:

”Vår önskan och vilja är alltjämt att tillvarataga Sveriges intressen under öppet och vänskapligt samarbete åt alla håll. Vår ställning utåt har icke bestämts och bestämmes icke av hänsyn till politiska ideologier. Vi hålla på vår rätt att själva ordna våra egna angelägenheter och blanda oss icke i andras inre förhållanden.(…) Vårt läge och vårt näringslivs struktur gör det till ett livsintresse för oss att ha vägar öppna åt såväl söder och väster som öster.”

Det var vackra lögner staplade på varandra. Statsministerns försäkringar om goda förhållanden stämde inte med verkligheten. I själva verket var Sveriges förhållande till främmande makter synnerligen ansträngt under hela perioden från 1933 till 1945. Per Albin Hanssons och den svenska samlingsregeringens övergripande mål var att bevara freden och undvika inrikespolitisk splittring. Därför valde de en ”neutralitetspolitik” som i historiens ljus inte var något annat än en skenhelig kuliss.

Att bo granne med ondskan

Hur påverkas ett land och dess befolkning av att bo granne med ondskan? Kan vi lära oss något av historien? Det mesta tyder på att det inte är så. Varje generation tycks ha behov av att begå sina egna misstag. Och ändå – om vi ställer kikarsiktet så nära i historien som på andra världskriget finns där paralleller som vi kan dra viktiga och nödvändiga slutsatser av för vår egen tid. I en ny bok, ”Att bo granne med ondskan. Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen” berättar professor Klas Åmark om Sveriges undfallenhet och medlöperi gentemot Nazityskland under krigsåren 1939-45 och årtiondena dessförinnan. För att behålla den viktiga handeln med nazisterna bedrev den svenska regeringen en eftergiftspolitik där den officiella neutraliteten ständigt sveks.

Klas Åmarks 711 sidor tjocka bok, som är det första breda vetenskapliga verket i ämnet, kastar ett obarmhärtigt klarläggande ljus över de långtgående eftergifter och det kryperi som den svenska regeringen ägnade sig åt för att blidka Nazityskland. Den svenska pressen censurerades och konfiskerades för att inte misshaga nazisterna. Sanna skildringar av nazisternas illgärningar kallades ”grymhetspropaganda” och censurerades. Ända tills kriget var över undvek den svenska regeringen att i klartext erkänna vad det var som pågick – folkmord, svält och andra fruktansvärt grymma övergrepp satta i system av en brutal terrorregim som planerade att mörda Europas samtliga cirka elva miljoner judar.

Bakom förträffligheten gapar mörkret

Under loppet av drygt ett år har två mycket avslöjande böcker om Sveriges förhållande till stora maktcentra i modern tid kommit ut. Förutom Klas Åmarks skildring av Sveriges förhållande till Nazityskland professor Birgitta Almgrens bok ”Inte bara Stasi…Relationer Sverige – DDR 1949-1990”, en avklädd skildring av Sveriges långvariga och intima förbindelse med den östtyska diktaturen DDR ända tills den kollapsade 1990. Det är inget vackert ljus de här böckerna kastar över Sverige. Men det är ett nödvändigt och naket ljus som kan hjälpa oss att förstå inte bara det förflutna utan också det som händer i vår egen tid. Sveriges krigs- och efterkrigshistoria är en uppvisning i ynkedom. Bakom den självpåtagna förträffligheten – Sverige som världsmästare i godhet och moralisk oantastlighet – gapar ihålighet och mörker. Där bakom finns skammen och skulden.

Klas Åmark skriver i sin bok:

”Nazityskland var en terrorregim av sällan skådat slag. Om Hitler segrat i kriget hade det lett till etniska rensningar, folkmord och terror i stor skala. Men sådana aspekter på kriget ville inte Per Albin Hansson och samlingsregeringen som kollektiv ta fasta på. Därför har också den svenska politiken gentemot Nazityskland lämnat efter sig ett moraliskt trauma som svenskarna fortfarande lever med och som vi gång på gång återvänder till. Ju mer vi vet om Nazityskland, desto större blir det moraliska problem som samlingsregeringen lämnade efter sig.”

Ondskan en realitet även i vår tid

De djupa spår som Nazityskland och det andra världskriget har lämnat efter sig handlar till stor del om en krackelerad självbild. Ondskan var en realitet även i vår tid. Svenskarna trodde att vi var civiliserade, upplysta och moderna människor, omgivna av andra civiliserade, upplysta och moderna människor som var som vi. Ändå tog ondskan över. I dess namn avrättades sju miljoner människor; sex miljoner judar och en miljon politiskt oppositionella, handikappade, psykiskt sjuka, utvecklingsstörda, romer och homosexuella. Genom det hat och den ondska som utgick från nazisterna föll mörkret över hela Europa och stora delar av den övriga världen.

I Sverige blev Per Albin Hansson (s) statsminister i september 1932. Några månader senare utsågs Adolf Hitler till rikskansler i Tyskland. Den svenska samlingsregeringen bildades den 13 december 1939. I krig gällde det att hålla ihop över partigränserna – en inre splittring skulle kunna bli ödesdiger inför hotet från främmande makter. Kampen om regeringsmakten handlade inte om makten i sig. Klas Åmark kallar det ”ett Svarte Petterspel om vem som skulle bli sittande med ansvaret för kontroversiella och starkt impopulära åtgärder.” Det gällde att fördela det politiska ansvaret så att inget individuellt ansvar skulle kunna utkrävas.

”En svensk tiger”

När andra världskriget bröt ut 1939 hade Sverige levt i fred sedan 1814. Per Albin Hansson ville inte vid krigsutbrottet peka ut Nazityskland som anfallande makt. Under hela kriget uttryckte han sig diplomatiskt och fegt i intetsägande ordalag. Sveriges statsminister såg andra världskriget som ett ”stormaktskrig” – inte vad det faktiskt var, ett raskrig mot de judiska och slaviska folken och ett krig mellan demokrati och diktatur. Att Tyskland var en nazistisk diktatur som gång på gång anföll även mindre och neutrala länder ville varken han eller den övriga svenska regeringen låtsas om. På det sättet undvek Sveriges styrande att se och ta ställning till krigets politiska och moraliska dimensioner. Det svenska folket fördes systematiskt bakom ljuset. Det var inte önskvärt att svenskarna engagerade sig för de demokratiska neutrala stater som ockuperades och terroriserades av de tyska nazisterna.

”En svensk tiger” var den paroll som blev symbol för den svenska neutraliteten. ”En svensk tiger” var en demokrat som inte tog ställning. Men är det förenligt med demokrati att inte ta ställning mot en grym diktatur, mot folkmord och anfallskrig mot neutrala stater? Svaret är självklart nej. Priset för den svenska neutraliteten betalades av andra, i första hand de norska och danska broderfolken.

När kriget närmade sig slutet konstaterade Per Albin Hansson nöjt att Sverige hade lyckats bibehålla ”de vänskapliga förbindelserna åt skilda håll”. Med den försiktighetens och feghetens strategi som Sveriges statsminister valde talade han inte förrän den 1 maj 1945 klarspråk om ”det nazistiska Tysklands aggression” och ”de onda makterna”. Då var det så dags. Kriget var över.

Den svenska neutraliteten

Nazityskland planerade aldrig på allvar att anfalla Sverige. Det fanns inte ens några tillgängliga militära resurser för att genomföra ett anfall. Till en början visste den svenska regeringen naturligtvis inte detta. Men i en av de eftergifter som den svenska regeringen gjorde för nazisterna beviljades de efter den tyska ockupationen av Norge i april 1940 rätten att använda teleledningar genom Sverige för sin telegramtrafik. Det tyska kodade systemet dechiffrerades av ett ungt geni, den svenske matematikprofessorn Arne Beurling. Under nästan två år, från hösten 1940 till juni 1942, hade det svenska försvaret information om Nazitysklands tyska militära förhållanden och planer. Svensk militär visste att det inte fanns några stridsberedda tyska trupper som kunde anfalla Sverige.

Sverige sade sig vara neutralt men var det aldrig. Den 8 juli 1940 slöts det första transiteringsavtalet med Nazityskland. Efter att avtalet undertecknats försvann regeringens formulering om ”den stränga och strikta neutralitetens linje”. Avtalet gav tyskarna rätt att transportera soldater på väg till eller från permission, krigsmateriel och annat på svenska järnvägar. Det slöts på obestämd tid och sade ingenting om omfattningen av trafiken. När tyskarna i september 1940 begärde att få fördubbla permittenttrafiken över Trelleborg hade den svenska regeringen ingenting att sätta emot.

Transiteringarna på svenska järnvägar skulle komma att pågå ända till augusti 1943. Protesterna mot trafiken tilltog i Sverige, men Per Albin Hansson invände att man måste vänta sig en ”synnerligen kraftig tysk reaktion” på en uppsägning av avtalet och deklarerade att han inte ville hamna i ett ”skärpt motsatsläge” till Tyskland.

Den ”obetydliga” permittenttrafiken

Regeringen framställde transiteringspolitiken som ”obetydlig”, och permittenttrafiken var av ”synnerligen liten omfattning”, enligt statsministern. Verkligheten var en annan. Från juli 1940 till november 1941 hade sammanlagt 686 000 tyska permittenter, soldater och sårade rest med tåg genom Sverige till och från Norge och Finland. Det var cirka 1 000 – 1 400 permittenter per dag. Under 1942 passerade 850 000 tyska soldater på väg till eller från permissioner på svenska tåg, motsvarande sex procent av alla persontransporter på svenska järnvägar. Tyskarna smugglade utan kontroll in vad de behövde, bland annat cirka 400 ”sjukvårdare” för att vårda några tusen tyska soldater i Nordnorge. Den svenska regeringen blundade för det som pågick och släppte igenom transporter som stred mot den officiella svenska politiken.

Till Norge gick tyska transporter med krigsmateriel om 1 000 – 1 500 järnvägsvagnar per vecka och till Finland 5 000 vagnar från juli 1941. Genom svenska farvatten hade det gått 26 tyska transporter med mer än 70 fartyg sedan anfallet mot Sovjet 1941. Dessutom 60 ”kurirflygplan” per vecka mellan Tyskland, Norge och Finland. Med sina eftergifter till nazisterna bidrog den svenska regeringen aktivt till att underhålla deras ockupation av Norge och Danmark. Broderfolken offrades i den heliga neutralitetens namn.

”Hjälpte jag de cyniska inkräktarna?”

När ett samvete gjorde sig påmint var det i allmänhet hos någon kugge i maskineriet som saknade reellt inflytande. Den utskickade pressekreteraren Sven Grafström rapporterade från Skåne vad han såg i den tyska transporten till Narvik:

”Jag meddelade att det inte rådde någon tvekan om att det rörde sig om ett provianteringståg till den tyska armén, att jag ansåg att tåget borde kvarhållas samt anhöll om telefonbesked, därest så skulle ske (…) Jag anlände till Stockholm upprörd över ingenting gjorts för att stoppa denna transport, som om den hinner fram i tid, måste innebära att de i Narvik tydligen mer eller mindre innestängda tyskarna få hjälp i kampen mot våra bröder på andra sidan Kölen. (…) Hade jag varit en liten kugge i det stora sammanhang som stjälper Norge och hjälper de perfida och cyniska inkräktarna? Tanken att jag varit feg och att jag svikit ett ideal lämnade mig inte, och jag grät. Jag var mycket trött.”

När regeringen hade beslutat att säga upp permittentavtalet och Per Albin Hansson gick ut med nyheten i ett tal den 8 augusti 1943 slutade han med att säga:

”Den neutralitet som vi proklamerat har icke blott haft det negativa syftet att hålla oss utanför storkriget utan i samma mån det positiva att vårda våra vänskapliga förbindelser åt alla håll. Så betrakta vi alltjämt själva vår hållning, och så önska vi att den betraktas även av andra.”

Ockupationen av Danmark

Det tyska anfallet på Danmark och Norge den 9 april 1940 kom blixtsnabbt. En ockupationsstyrka på 10-15 000 man tog alla på sängen. Veckan innan hade det kommit flera rapporter om tyska trupprörelser. Men ingen i de nordiska länderna kunde tolka vad de betydde. I ockupationens vidriga logik ingick att befolkningen i de ockuperade länderna var skyldiga att försörja fiendens styrkor med livsmedel och allt annat som de behövde. Jordbrukslandet Danmark klarade att försörja 10-15 000 tyska soldater och kunde också skicka hjälp till Norge.

Allteftersom de danska protesterna mot den tyska ockupationen växte tog tyskarna ett fastare grepp om Danmark. Den 23 september 1943 utfärdade Hitler en order om att Förintelsen skulle utsträckas till Danmark. Den stora arresteringen skulle ske natten mellan 1 och 2 oktober. Uppgifterna läckte ut, och så gott som alla judar lämnade sina hem och gömde sig.

Den 2 oktober erbjöd sig den svenska regeringen i ett radiosänt meddelande att ta emot alla danska judar. Deras flykt över Öresund till Sverige iscensattes mestadels med små fiskefartyg, vilkas skeppare tog rejält betalt för transporten. Närmare 8 000 danska judar flydde till Sverige. Flykten lyckades tack vare passivitet från de tyska soldaterna. 474 danska judar fördes till Theresienstadt, det koncentrationsläger som nazisterna använde som mönster- och uppvisningsläger.

Norrmännen svalt för att föda de tyska gökungarna

I Norge angreps de större städerna från havet samma dag, den 9 april 1940. Det tyska anfallet mot Norge var ett stort vågspel som var nära att misslyckas. Norrmännen lyckades sänka den tyska slagkryssaren ”Blücher” i inloppet till Oslo. Det försenade den tyska ockupationsstyrkan så mycket att kungen, regeringen och stortinget hann fly. Norge blev under ockupationen ett rikskommissariat under ledning av Joseph Terboven.




Vad Hitler fruktade allra mest var ett engelskt angrepp på Norge med de svenska järnmalmsgruvorna som mål. Han dimensionerade sina militära styrkor i Norge därefter. När de var som störst utgjorde de en armé på drygt 430 000 man – cirka 30 gånger fler än i Danmark. Norge drabbades oerhört mycket hårdare än Danmark av att försörja denna jättearmé. Det norska jordbruket kunde inte mäta sig med det danska, och det viktiga fisket var begränsat på grund av kriget och brist på drivmedel till fiskebåtarna. Den norska befolkningen, som var tvungen att mata gökungarna i den tyska ockupationsstyrkan, svalt. Det hat mot tyskarna som jäste bland norrmännen tog sig allt häftigare uttryck. Präster avgick i protest, lärarna vägrade bli medlemmar i den nazistiska lärarorganisationen, vilket ledde till att många arresterades och skickades på straffarbete. Ett antal officerare arresterades, och samma sak skedde med poliskåren i augusti 1943.

Totalt arresterades cirka 40 000 norrmän. Av dem skickades nästan 10 000 till koncentrationsläger i Tyskland, Sachsenhausen för männen och Ravensbrück för kvinnorna. Hundratals norska judar transporterades till det största utrotningslägret, Auschwitz, där alla kvinnor, barn och män över 50 år, totalt cirka 400 personer, avrättades direkt vid ankomsten. Totalt skickades cirka 770 norska judar till förintelselägren i Tyskland. Av dem överlevde 34 personer. Drygt 1 100 norska judar flydde till Sverige.

Samtliga Europas judar skulle utrotas

Adolf Hitlers mål var alltså att utrota samtliga Europas elva miljoner judar. I oktober 1941 stängde Tyskland gränserna för judar och öppnade det första förintelselägret, Chelmno. Där gjordes de första experimenten med att gasa ihjäl judiska fångar. Vid Wannseekonferensen i januari 1942 fastslogs nazisternas mål: att utrota alla judar, inklusive 8 000 judar i Sverige. Sverige var ”en nerlusad stat” som måste sopas bort. I protokollen från Wannseekonferensen fanns också Sverige och våra 8 000 judar med. Hitler sa den 27 januari 1942 att ”judarna måste hämtas ut ur Sverige och Schweiz – där de är så få är de som farligast”.

Större delen av Förintelsen genomfördes under 1942 och 1943 i de sex särskilda förintelselägren: Auschwitz, Chelmno, Bélsec, Treblinka, Sobibor och Majdanek. Gaskamrarna i Auschwitz, som var det största förintelselägret, tog en miljon offer.

Vad visste den svenska regeringen om Förintelsen?

Sommaren 1943, när massmördandet pågick för fullt, hade den svenska regeringen tillgång till saklig och korrekt information om det som pågick. Den 12 mars 1943 diskuterades frågan i riksdagens utrikesutskott. Men den svenska regeringen tänkte sig aldrig att Sverige skulle ha något särskilt ansvar för att rädda eller hjälpa Europas judar. De norska och danska judarna fanns så nära att de var omöjliga att ignorera. Den socialdemokratiske riksdagsmannen E G C Brandt sa i riksdagen den 22 maj 1943:

”Om vi tidigare än hösten 1941 något mer liberalt hade tagit emot judiska flyktingar så skulle många ha räddats till livet. Det är högst sannolikt att de nu är döda.”

Sverige sålde sig för handeln

Det var inte rädsla för att bli anfallet av Nazityskland som formade den svenska regeringens eftergiftspolitik och förvandlade den till en den moraliska ynkedomens ministär. Det var näringslivets intressen och handeln med nazisterna som var den viktigaste orsaken. Vid slutet av 1930-talet var Tyskland Sveriges största handelspartner. När kriget bröt ut fortsatte handelsutbytet som om ingenting hänt. Sverige exporterade järnmalm, stål, verkstadsprodukter och skogsprodukter. Tyskland köpte framför allt järnmalm, zink- och blymalm, stål och kullager från Sverige. Sverige var starkt beroende av import, och svenskarnas största ambition var att säkra importen av det landet behövde från Tyskland.

Beroendet gällde framför allt stor mängder kol och koks, som var viktigare än något annat. Det behövdes i försvarsindustrin för att producera stål, för att elda ånglok och fartyg, göra syntetisk bensin och värma bostäder och lokaler. Sverige med sin stora verkstadsindustri och omfattande export av verkstadsprodukter var en viktig kolkund. Efter avspärrningen av Skagerack blev Sverige helt beroende av Tyskland som kolleverantör. Dessutom behövdes olja och gödningsmedel till jordbruket.

Det var staten som kontrollerade handeln i båda länderna. Nazitysklands ledare avgjorde fördelningen av kol till olika användningsområden. De ockuperade ländernas civilbefolkning liksom den tyska civilbefolkningens behov av kol för att värma sina bostäder hade låg prioritet. Många i de ockuperade länderna fick frysa sig igenom de hårda krigsvintrarna. Bäst klarade sig Sverige, tack vare ved och torv.

Svenska företag skulle göras ”judefria”

Med Nürnberglagarna från 1935 skärptes diskrimineringen av judar i Nazityskland. Judarna skulle sparkas ut från arbetslivet. Men nazisterna nöjde sig inte med att förfölja tyska judar. De försökte också infiltrera svenskt näringsliv och påverka det. Nazityska myndigheter skaffade fram information om judar i svenska företag och ansträngde sig att få bort dem ur de företag som Tyskland gjorde affärer med. Tyskarna krävde intyg från de svenska företagen om att de var ”judefria”. En tysk statlig myndighet, Reichsstelle für den Aussenhandel, RfA, utnyttjade svenska kreditupplysningsföretag som informationskällor om judar i näringslivet och gjorde långa listor över företag som Tyskland inte borde göra affärer med. Svensk lagstiftning gav inget skydd för svenska medborgare i det här avseendet.

Ansträngningarna var ett led i tyskarnas ariseringskampanj – att utesluta judarna ur arbetslivet. Metoderna trappades upp, och från 1941 krävde tyska varuleverantörer edliga intyg av sina svenska affärspartners.

”I och för uppbyggnaden av ett judefritt Europa pålägger jag mig härmed den edliga förpliktelsen att varken direkt eller indirekt leverera några varor från Edert företag till judiska firmor” löd texten i intygen.”

Många svenska företagare tog också själva initiativ i ariseringskampanjen för att få lönsamma affärsförbindelser med Nazityskland. Trots hårda påtryckningar från de allierade höll den svenska regeringen igång handeln med Tyskland till långt in på hösten 1944. Då hade situationen i Östersjön blivit allt mer riskabel för de svenska handelsfartygen. Den 12 oktober 1944 inställde Sverige all export av kullager, rullager och kullagermaskiner till Tyskland.

”Är vi så mycket bättre i dag?”

Aningslöshet, feghet, undfallenhet, hållningslöshet, kryperi – facit av Sveriges politik gentemot Nazityskland är tungt att ta till sig, även för oss som inte var födda under andra världskriget. Men det är alltid lättare att döma i efterhand, utifrån de kunskaper och värderingar vi har i dag. Vi bör, menar Klas Åmark, ställa oss frågan ”Är vi så mycket bättre i dag?” Då blir svaren inte lika lätta att formulera.

För hur ser det ut i dag? I dag nöjer vi oss inte med att bara bo granne med ondskan. Vi välkomnar den och bjuder aktivt in den i våra länder. Nu liksom för 70 år sedan står vår civilisation inför hotet från en brutal och våldsbejakande ideologi som vill ta makten över oss och utplåna vår frihet och vår kultur. Grundstenarna i våra västerländska demokratier, som yttrandefrihet, åsiktsfrihet och alla människors lika värde och rättigheter är under attack från den mest primitiva, grymma, odemokratiska och blodbesudlade ideologi som finns, nämligen islam.

Islam är en ond ideologi

Nej, jag säger inte att muslimer är onda. Jag säger att islam är en ond och totalitär ideologi som styr människors liv i minsta detalj och förvandlar sina anhängare till slavar under omänskliga och brutala sharialagar. Islams mål är världsherravälde, och vägen dit är jihad mot oss ”otrogna”. Jag citerar ur Geert Wilders anförande inför rätten i Amsterdam den 7 februari 2011:

”Över hela Europa släcks ljusen ned. Över hela kontinenten där vår kultur blomstrade och där människor skapade frihet, välstånd och civilisation. Överallt är grunden för Väst under attack. Över hela Europa agerar eliten som beskyddare av en ideologi som sedan 1 400 år är fast besluten att förgöra oss. En ideologi som har vuxit ur öknen och bara kan producera öken, eftersom den inte ger människor frihet.”

Nu som för 70 år sedan styrs vi av eftegivna och flata politiker som vägrar se faran och som talar om ”öppenhet” och ”tolerans” – samtidigt som de för varje år öppnar dörren för allt större massinvandring från muslimska länder. Öppenheten och toleransen ska uppenbarligen vara enkelriktade. Det är ursprungsbefolkningen som ska vara öppen och tolerant. Muslimer kommer nämligen inte med uppdraget att integreras och acceptera sitt nya värdlands kultur och religion. Deras uppdrag i enlighet med koranen är segregation, men gärna finansierad med ”de otrognas” bidrag.

Antalet muslimer ökar snabbast i Sverige



Politikernas vanstyre understöds av en politiskt korrekt kultur- och medieelit som inte fort nog kan bidra till att vårt land säljs ut till en ideologi som strider mot allt vad västerländsk demokrati står för. Sverige importerar i genomsnitt 111 (etthundraelva) invandrare från muslimska länder – per dag. Det är ändå lågt räknat.

Antalet muslimer ökar snabbast i Sverige av alla undersökta länder i den så kallade Pewrapporten från Pew Forum on Religion and Public Life. Om tjugo år, 2030, kommer en miljon muslimer att bo i Sverige – mest i hela Västeuropa per capita näst efter Frankrike och Belgien.

Finns det fler paralleller till andra världskriget? Då handlade den svenska regeringens eftergiftspolitik om att till varje pris vidmakthålla handeln med nazisterna, i första hand för att importen av kol var så viktig. Per Albin Hanssons ministär var beredd att gå mycket långt och grovt åsidosätta de danska och norska broderfolkens intressen för att skydda det svenska näringslivet.

Maktspelet om oljan

Vilka angelägna behov att skydda finns i dag? Det är ingen slump att den svenska eftergivenheten går igen. Den har bara bytt kostym och manifesterar sig nu i undfallenhet och kryperi för islam. Utan olja från arabländerna klarar sig inte Sverige eller något annat europeiskt land en enda dag. Frågan är hur högt pris den svenska regeringen är beredd att betala för att blidka de oljeproducerande länderna? Vilken massinvandringsnivå ska vi betala med? Vilka avtal och åtaganden har regeringen och EU undertecknat som befolkningen inte får veta någonting om?

Spåren kan följas tillbaka till den så kallade oljekrisen 1973 när Europa drabbades av en energikris som var iscensatt av politiska skäl och bottnade i arabstaternas raseri över Israels seger i sexdagarskriget 1967. Arabländerna förklarade Israels allierade i Väst ekonomiskt krig och använde det effektivaste vapen de hade: minskad oljeproduktion och kraftigt höjda priser på råolja. Alla som var med 1973 minns energipaniken, hur vi trevade oss fram i nedsläckta rum och sparade på varenda kilowatt.

Det pris som det icke tillfrågade svenska folket betalar för makthavarnas eftergifter i form av islamisering som genomsyrar hela vårt land är redan alldeles för högt. Det försiggår ett högt politiskt spel bakom våra ryggar där det vi får är olja och det vi förlorar är vår kultur, vår trygghet och vår civilisation. Det kommer inte att hålla i längden.

Af Julia Caesar

torsdag 10 februari 2011

Svensk Israel-Information


Vem och vilka är trovärdiga i Mellanösterndebatten? - Lisa Abramowicz
| 2011-02-10 | la | Ledare |


Vem och vilka är trovärdiga i Mellanösterndebatten?

Om du får Sverige presenterat utomlands som en liten men aggressiv, kapitalistisk stat med imperialistiska intressen, hårt förtryckande de svaga i landet och giriga i sin jakt på omvärldens råvaror och utnyttjande av svältande massor, kanske du drar öronen åt dig och tycker att det där verkar ju konstigt, det stämmer inte. Även om denna svada presenteras av en svensk, lär du ha vissa dubier och synpunkter på sanningshalten i analysen, i alla fall om du tillhör den överväldigande majoritet av landets innevånare som inte omfattar en kommunistisk lära.

När det gäller Israel verkar det som om det tillämpas andra regler. En person som är jude eller israel tycks få större trovärdighet i sina extrema uttalanden än någon som med samma bakgrund som är mer nyanserad.

Israel är en levande demokrati med en synnerligen livlig debatt i media och på gator och torg. Det finns 34 partier bara i Knesset med 120 platser, (2%-spärr till parlamentet) inklusive islamister och antisionister. Media är fria i sin nyhetsbevakning och folk är debattglada. Det tycker jag är en styrka för landet.

Samtidigt finns här en guldgruva att gräva i för journalister och debattörer som ska bevisa något å den ena eller den andra sidan. Alltid hittar du någon som tycker du har rätt i dina egna eventuellt förutfattade meningar.

Självklart får man både i Israel och i Sverige häftigt kritisera länderna och deras politik, t.o.m. ljuga av okunskap, aningslöshet, politisk opportunism, önsketänkande eller illvilja. Det hör till demokratin och yttrandefriheten.

Det gäller bara att de som läser/hör eller tittar är medvetna och kritiska, något som numera är lättare att vara, med nätet och utländska TV-kanaler som komplement.

Inte sällan används av media eller debattörer sagesmän som representerar en viss etnisk grupp för att bevisa att något är sant eller åtminstone höja trovärdigheten på utsagorna.

Till exempel om en person av judisk börd eller en israel hårt kritiserar Israel, använder sig av halvsanningar eller rena lögner om landet, dess göranden och låtanden, så tas det ofta i många media på allvar, särskilt om det bekräftar redan tidigare förutfattade meningar. Undermeningen tycks vara: ”En jude/en israel har ju sagt det, han/hon måste ju veta, då måste det ju vara sant”.

Och framför allt, att stödja sig på uttalanden från judar (oavsett medborgarskap) används som en garanti för att uttalandena inte kan vara antisemitiska, för antisemiter är något som ytterst få vill stämplas som. Även om antisemitismen enligt Mattias Gardell, Jan Guillou med flera inte existerar.

Det verkar som om kunskaperna på det svensk-judiska området är bristfälliga. Det finns judar (en minoritet i Sverige) som främst ser sin judiskhet som en religiös tillhörighet och lever ett ortodoxt liv. Andra ser sin judiskhet främst som en etnisk tillhörighet och firar de stora högtiderna, kanske tänder ljusen på sabbaten, avstår från fläsk och stannar vid det. Det finns kulturella judar och/eller helt sekulariserade. Det finns alla varianter av dessa och många vandrar hit och dit mellan olika grader av observans under olika stadier av sitt liv.

Det finns judar som avskyr sitt etniska ursprung, det finns de som gillar det, är stolta över det alternativt accepterar det som givet. Vad kan man göra åt sitt ursprung?

En stor majoritet av den svenska judenheten anser att lojaliteten med Israel är viktig, men behöver för den skull inte stödja den sittande regeringens politik. Åsikterna är lika många som antalet svenska judar.

Begreppet ”självhatande judar” som brukar användas för de judar som ogillar Israel, tror jag är missvisande i de flesta fall.

Det finns en liten men högljudd minoritet judar som är synnerligen förtjusta i sig själva men av ideologiska eller personliga skäl avskyr Israel och som tycker att landet ska bojkottas, investeringar där ska avslutas och att sanktioner ska verkställas mot det. Hit hör gruppen JIPF, judar för israelisk-palestinsk fred. Man funderar om det är underförstått att alla andra judar är emot en israelisk-palestinsk fred?

Det finns t.o.m. några judar som inte tycker Israel ska få finnas, hur litet det än är. Den allra minsta gruppen måste vara det fåtal svenska judar som avskyr Israel så mycket att de t.o.m. jämställer det med Nazityskland i sin behandling av palestinierna. Det senare är något som EU definierar som antisemitism.

Ja, judar kan vara antisemiter, som en av de nu mest beryktade – Israel Shamir – precis som svenskar kan avsky svenskar och fransmän avsky fransmän.

Vad jag vänder mig emot är det vanliga användandet av etniska markörer för att bevisa att någon har rätt eller fel, ljuger eller slirar med sanningen. Trovärdigheten borde främst sitta i vad man säger snarare än om man är svensk jude, etnisk svensk, palestinier, israel eller vem man nu kan vara. Vem man är kan visst vara intressant, men inte nödvändigtvis avgörande för sanningshalten eller trovärdigheten i det som sägs.

Lisa Abramowicz

tisdag 8 februari 2011

Gråt inte mera - töm ditt hjärta på sorg


Här följer vad som är nytt från http://nyheter.paulwiden.se/.

Det Muslimska Brödraskapet - 8 February, 2011 14:21

Den största och bäst organiserade oppositionsrörelsen i Egypten är det Muslimska Brödraskapet (MB). Organisationen grundades 1928 men förklarades olaglig 20 år senare, då den uppfattades som ett hot mot den egyptiska monarkin. Sedan 1950-talet har den i varierande grad tolererats av myndigheterna, men den är fortfarande olaglig.

MB spelar en avgörande roll i de pågående förhandlingarna mellan regeringen och representanter för folkmassorna som de senaste två veckorna har protesterat mot president Hosni Mubarak och den nu rådande regimen. Det är rimligt att anta att organisationen därför kommer att få en mer inflytelserik roll i Egyptens politik framöver. Således vore det på sin plats att ta sig en närmare titt på MB och vad organisationen står för.

Det ottomanska rikets kollaps efter Första världskriget innebar slutet på det muslimska kalifatet. Kalifatet hade existerat på olika håll och i olika skepnader sedan islams begynnelse på 600-talet men kan sammanfattas som ett politiskt välde bestående av alla muslimska länder styrt av sharia (muslimsk lag). MB grundades som en reaktion på förlusten av kalifatet, med syfte att återetablera det. ”Allah är vårt mål, Koranen är vår konstitution, Profeten är vår ledare, Jihad är vår väg, och död för Allahs skull är vårt hösta strävan,” hette det i organisationens manifest.

Mellan 1928 och 1948 växte organisationen explosionsartat i Egypten. Grenar etablerades också i det britiskstyrda Palestinamandatet, liksom i Transjordanien, Libanon och Syrien. Kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike behärskade då hela Mellanöstern, vilket gjorde att MB slöt sig samman med Nazityskland under Andra världskriget för att bekämpa de Allierade makterna. Ledaren för MB i det britiskstyrda Palestinamandatet, Amin al-Husseini, tillbringade krigsåren i Berlin som Adolf Hitlers personliga gäst. Mein Kampf översattes till arabiska, liksom Sions Vises protokoll, och skrifterna spreds över den muslimska världen.

Efter Andra världskriget höjdes krav på självständighet på flera håll i Mellanöstern. I Egypten spelade MB en viktig roll i störtandet av monarkin (som hade starka band till Storbritannien) under militärkuppen 1952, men organisationen hamnade snabbt i onåd hos den nya regimen. MB ville ju återetablera kalifatet och förena den muslimska världen, medan de Fria Officerarna som hade tagit makten i Egypten istället förespråkade en sekulär republik. Organisationens ledarskap fängslades därför och medlemskap i organisationen har tidvis varit förenat med livsfara sedan dess.

I Tunisien, Algeriet, Lybien, Syrien och Irak har MB förföljts, ofta brutalt, av de sekulära militärregimerna sedan 1950-talet. Med samma iver som organisationen hade bekämpat kolonialmakterna bekämpades nämligen också de sekulära regimerna, allt för att nå det slutgiltiga målet, återupprättandet av kalifatet. I Syrien utförde organisationen exempelvis terroraktioner mot ledande politiker och militärer. President Hafez Assad utsattes för ett mordförsök 1980, varpå han beordrade avrättning på hundratals fängslade organisationsmedlemmar. Våldet kulminerade i februari 1982 i staden Hama, där organisationen hade sitt starkaste fäste, då mellan 20 000 och 40 000 människor massakrerades av den syriska militären under några veckor.

Ironiskt nog är Israel är det enda landet i Mellanöstern där MB inte är olagligt och där organisationen tillåts bedriva politisk verksamhet. (Undantaget är Jordanien, där organisationens parti är i majoritet i parlamentet, men parlamentet kan upplösas när som helst av den enväldige kungen och har därför ingen egentlig makt.) Den Islamiska Rörelsen, som organisationen heter här i Israel, är splittrad i en radikal nordlig gren som bojkottar israeliska val och en mer moderat sydlig gren som deltar i valen och som är representerad i Knesset (det israeliska parlamentet) genom Förenade Arabpartiet.

Bland palestinaaraberna i de områden som kom att kallas Västbanken och Gazaremsan marginaliserades organisationen under 1950- och 1960-talen, från att tidigare ha åtnjutit ledarskapet. Det sekulära PLO utnämnde sig till alla palestinaarabers officiella företrädare 1964 och uppfattades därför av Israel som huvudmotståndaren. MB tycktes främst ägna sig åt välgörenhet och skolbyggen, vilket gjorde att Israel kom att betrakta organisationen som ett positivt alternativ till PLO:s kompromisslösa terrorism. När organisationen Hamas grundades av MB-medlemmar i slutet av 1987 dröjde det därför några månader innan Israel förstod att man nu hade att göra med en ännu mer kompromisslös fiende: PLO tedde sig i jämförelse som ganska medgörliga.

Hamas inflytande i den palestinska samhället ökade stadigt under 1990-talet. Organisationen motsatte sig våldsamt alla kompromisser med Israel och hamnade därmed i konflikt med PLO när officiella fredssamtal mellan Israel och PLO inleddes 1993. Denna konflikt nådde sin kulmen i juni 2007, när Hamas tog kontroll över Gazaremsan i en blodig kupp. Över 100 människor fick sätta livet till, framförallt ledande PLO-företrädare.

När det nu runt om i världen höjs röster för demokrati i Egypten är det också många som vill göra gällande att MB är en legitim demokratisk aktör, en nästan pacifistisk organisation som har utsatts för ett orättvist förtryckt i årtionden. I själva verket är dock organisationen kompromisslöst islamistisk, vilket dess företrädare är helt öppna med att förkunna för alla som är intresserade att lyssna. Organisationens företrädare kräver konsekvent att fredsavtalet mellan Egypten och Israel ska upphävas och att ”Palestina” (dvs. Israel) ska befrias från ”den sionistiska fienden”. ”Vi älskar döden som fienden älskar livet,” är en fras som har upprepats av dess ledare sedan 1940-talet.

Det är svårt att hitta rätt superlativ för att beskriva det Muslimska Brödraskapets fundamentala ointresse av de värderingar som Västvärlden tar för givet, såsom demokrati, religionsfrihet och jämställdhet. Organisationen är en folkmordisk, pronazistisk dödskult, rätt och slätt, och säger det helt öppet. Att många i omvärlden väljer att ignorera detta uppenbara faktum för att inte uppfattas som medlöpare till Hosni Mubaraks korrupta militärregim visar att de inte förstår att man i Mellanösterns sällan har att välja mellan ett bra och ett dåligt alternativ; oftast kan man bara välja mellan ett dåligt och ett sämre alternativ. När Ayatollah Khomeini dog 1989 kablades bilder ut över världen som visade hur Irans judar grät förtvivlat. Grät de av sorg, denna minoritet som skoningslöst hade förtrycks av honom? Nej, de grät av rädsla för att hans efterträdare skulle visa sig vara ännu värre.

Paul Widen
Jerusalem