GRANNE MED ONDSKAN

LÄS DENNA LIVSVIKTIGA INFORMATION hälsar Kid Kumlin

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
”Sveriges förhållande till främmande makter är gott” förkunnade Sveriges statsminister Per Albin Hansson (s) under andra världskriget. Det var lögn – ren propaganda i syfte att lugna den svenska befolkningen och blidka Nazityskland. Om statsministern velat vara ärlig hade han sagt: ”Sverige driver en eftergiftspolitik för att inte provocera Nazityskland. Vi kryper för ondskan.”

Sveriges historia under andra världskriget är en berättelse om feghet, undfallenhet och kryperi för grymhetens och brutalitetens diktatur, Nazityskland. Ju fler fakta som uppdagas om Sveriges roll under kriget, inte minst gentemot grannländerna Norge och Danmark, desto djupare blir skammen och skulden. Officiellt förde Sverige en ”neutralitetspolitik” för att inte själv bli indraget i kriget. I verkligheten bidrog den svenska regeringens eftergifter åt nazisterna aktivt till Nazitysklands krigföring, även mot broderfolken i Danmark och Norge.

Mitt under brinnande krig, den 28 juli 1940, sa statsminister Per Albin Hansson (1885-1946) i ett tal:

”Vår önskan och vilja är alltjämt att tillvarataga Sveriges intressen under öppet och vänskapligt samarbete åt alla håll. Vår ställning utåt har icke bestämts och bestämmes icke av hänsyn till politiska ideologier. Vi hålla på vår rätt att själva ordna våra egna angelägenheter och blanda oss icke i andras inre förhållanden.(…) Vårt läge och vårt näringslivs struktur gör det till ett livsintresse för oss att ha vägar öppna åt såväl söder och väster som öster.”

Det var vackra lögner staplade på varandra. Statsministerns försäkringar om goda förhållanden stämde inte med verkligheten. I själva verket var Sveriges förhållande till främmande makter synnerligen ansträngt under hela perioden från 1933 till 1945. Per Albin Hanssons och den svenska samlingsregeringens övergripande mål var att bevara freden och undvika inrikespolitisk splittring. Därför valde de en ”neutralitetspolitik” som i historiens ljus inte var något annat än en skenhelig kuliss.

Att bo granne med ondskan

Hur påverkas ett land och dess befolkning av att bo granne med ondskan? Kan vi lära oss något av historien? Det mesta tyder på att det inte är så. Varje generation tycks ha behov av att begå sina egna misstag. Och ändå – om vi ställer kikarsiktet så nära i historien som på andra världskriget finns där paralleller som vi kan dra viktiga och nödvändiga slutsatser av för vår egen tid. I en ny bok, ”Att bo granne med ondskan. Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen” berättar professor Klas Åmark om Sveriges undfallenhet och medlöperi gentemot Nazityskland under krigsåren 1939-45 och årtiondena dessförinnan. För att behålla den viktiga handeln med nazisterna bedrev den svenska regeringen en eftergiftspolitik där den officiella neutraliteten ständigt sveks.

Klas Åmarks 711 sidor tjocka bok, som är det första breda vetenskapliga verket i ämnet, kastar ett obarmhärtigt klarläggande ljus över de långtgående eftergifter och det kryperi som den svenska regeringen ägnade sig åt för att blidka Nazityskland. Den svenska pressen censurerades och konfiskerades för att inte misshaga nazisterna. Sanna skildringar av nazisternas illgärningar kallades ”grymhetspropaganda” och censurerades. Ända tills kriget var över undvek den svenska regeringen att i klartext erkänna vad det var som pågick – folkmord, svält och andra fruktansvärt grymma övergrepp satta i system av en brutal terrorregim som planerade att mörda Europas samtliga cirka elva miljoner judar.

Bakom förträffligheten gapar mörkret

Under loppet av drygt ett år har två mycket avslöjande böcker om Sveriges förhållande till stora maktcentra i modern tid kommit ut. Förutom Klas Åmarks skildring av Sveriges förhållande till Nazityskland professor Birgitta Almgrens bok ”Inte bara Stasi…Relationer Sverige – DDR 1949-1990”, en avklädd skildring av Sveriges långvariga och intima förbindelse med den östtyska diktaturen DDR ända tills den kollapsade 1990. Det är inget vackert ljus de här böckerna kastar över Sverige. Men det är ett nödvändigt och naket ljus som kan hjälpa oss att förstå inte bara det förflutna utan också det som händer i vår egen tid. Sveriges krigs- och efterkrigshistoria är en uppvisning i ynkedom. Bakom den självpåtagna förträffligheten – Sverige som världsmästare i godhet och moralisk oantastlighet – gapar ihålighet och mörker. Där bakom finns skammen och skulden.

Klas Åmark skriver i sin bok:

”Nazityskland var en terrorregim av sällan skådat slag. Om Hitler segrat i kriget hade det lett till etniska rensningar, folkmord och terror i stor skala. Men sådana aspekter på kriget ville inte Per Albin Hansson och samlingsregeringen som kollektiv ta fasta på. Därför har också den svenska politiken gentemot Nazityskland lämnat efter sig ett moraliskt trauma som svenskarna fortfarande lever med och som vi gång på gång återvänder till. Ju mer vi vet om Nazityskland, desto större blir det moraliska problem som samlingsregeringen lämnade efter sig.”

Ondskan en realitet även i vår tid

De djupa spår som Nazityskland och det andra världskriget har lämnat efter sig handlar till stor del om en krackelerad självbild. Ondskan var en realitet även i vår tid. Svenskarna trodde att vi var civiliserade, upplysta och moderna människor, omgivna av andra civiliserade, upplysta och moderna människor som var som vi. Ändå tog ondskan över. I dess namn avrättades sju miljoner människor; sex miljoner judar och en miljon politiskt oppositionella, handikappade, psykiskt sjuka, utvecklingsstörda, romer och homosexuella. Genom det hat och den ondska som utgick från nazisterna föll mörkret över hela Europa och stora delar av den övriga världen.

I Sverige blev Per Albin Hansson (s) statsminister i september 1932. Några månader senare utsågs Adolf Hitler till rikskansler i Tyskland. Den svenska samlingsregeringen bildades den 13 december 1939. I krig gällde det att hålla ihop över partigränserna – en inre splittring skulle kunna bli ödesdiger inför hotet från främmande makter. Kampen om regeringsmakten handlade inte om makten i sig. Klas Åmark kallar det ”ett Svarte Petterspel om vem som skulle bli sittande med ansvaret för kontroversiella och starkt impopulära åtgärder.” Det gällde att fördela det politiska ansvaret så att inget individuellt ansvar skulle kunna utkrävas.

”En svensk tiger”

När andra världskriget bröt ut 1939 hade Sverige levt i fred sedan 1814. Per Albin Hansson ville inte vid krigsutbrottet peka ut Nazityskland som anfallande makt. Under hela kriget uttryckte han sig diplomatiskt och fegt i intetsägande ordalag. Sveriges statsminister såg andra världskriget som ett ”stormaktskrig” – inte vad det faktiskt var, ett raskrig mot de judiska och slaviska folken och ett krig mellan demokrati och diktatur. Att Tyskland var en nazistisk diktatur som gång på gång anföll även mindre och neutrala länder ville varken han eller den övriga svenska regeringen låtsas om. På det sättet undvek Sveriges styrande att se och ta ställning till krigets politiska och moraliska dimensioner. Det svenska folket fördes systematiskt bakom ljuset. Det var inte önskvärt att svenskarna engagerade sig för de demokratiska neutrala stater som ockuperades och terroriserades av de tyska nazisterna.

”En svensk tiger” var den paroll som blev symbol för den svenska neutraliteten. ”En svensk tiger” var en demokrat som inte tog ställning. Men är det förenligt med demokrati att inte ta ställning mot en grym diktatur, mot folkmord och anfallskrig mot neutrala stater? Svaret är självklart nej. Priset för den svenska neutraliteten betalades av andra, i första hand de norska och danska broderfolken.

När kriget närmade sig slutet konstaterade Per Albin Hansson nöjt att Sverige hade lyckats bibehålla ”de vänskapliga förbindelserna åt skilda håll”. Med den försiktighetens och feghetens strategi som Sveriges statsminister valde talade han inte förrän den 1 maj 1945 klarspråk om ”det nazistiska Tysklands aggression” och ”de onda makterna”. Då var det så dags. Kriget var över.

Den svenska neutraliteten

Nazityskland planerade aldrig på allvar att anfalla Sverige. Det fanns inte ens några tillgängliga militära resurser för att genomföra ett anfall. Till en början visste den svenska regeringen naturligtvis inte detta. Men i en av de eftergifter som den svenska regeringen gjorde för nazisterna beviljades de efter den tyska ockupationen av Norge i april 1940 rätten att använda teleledningar genom Sverige för sin telegramtrafik. Det tyska kodade systemet dechiffrerades av ett ungt geni, den svenske matematikprofessorn Arne Beurling. Under nästan två år, från hösten 1940 till juni 1942, hade det svenska försvaret information om Nazitysklands tyska militära förhållanden och planer. Svensk militär visste att det inte fanns några stridsberedda tyska trupper som kunde anfalla Sverige.

Sverige sade sig vara neutralt men var det aldrig. Den 8 juli 1940 slöts det första transiteringsavtalet med Nazityskland. Efter att avtalet undertecknats försvann regeringens formulering om ”den stränga och strikta neutralitetens linje”. Avtalet gav tyskarna rätt att transportera soldater på väg till eller från permission, krigsmateriel och annat på svenska järnvägar. Det slöts på obestämd tid och sade ingenting om omfattningen av trafiken. När tyskarna i september 1940 begärde att få fördubbla permittenttrafiken över Trelleborg hade den svenska regeringen ingenting att sätta emot.

Transiteringarna på svenska järnvägar skulle komma att pågå ända till augusti 1943. Protesterna mot trafiken tilltog i Sverige, men Per Albin Hansson invände att man måste vänta sig en ”synnerligen kraftig tysk reaktion” på en uppsägning av avtalet och deklarerade att han inte ville hamna i ett ”skärpt motsatsläge” till Tyskland.

Den ”obetydliga” permittenttrafiken

Regeringen framställde transiteringspolitiken som ”obetydlig”, och permittenttrafiken var av ”synnerligen liten omfattning”, enligt statsministern. Verkligheten var en annan. Från juli 1940 till november 1941 hade sammanlagt 686 000 tyska permittenter, soldater och sårade rest med tåg genom Sverige till och från Norge och Finland. Det var cirka 1 000 – 1 400 permittenter per dag. Under 1942 passerade 850 000 tyska soldater på väg till eller från permissioner på svenska tåg, motsvarande sex procent av alla persontransporter på svenska järnvägar. Tyskarna smugglade utan kontroll in vad de behövde, bland annat cirka 400 ”sjukvårdare” för att vårda några tusen tyska soldater i Nordnorge. Den svenska regeringen blundade för det som pågick och släppte igenom transporter som stred mot den officiella svenska politiken.

Till Norge gick tyska transporter med krigsmateriel om 1 000 – 1 500 järnvägsvagnar per vecka och till Finland 5 000 vagnar från juli 1941. Genom svenska farvatten hade det gått 26 tyska transporter med mer än 70 fartyg sedan anfallet mot Sovjet 1941. Dessutom 60 ”kurirflygplan” per vecka mellan Tyskland, Norge och Finland. Med sina eftergifter till nazisterna bidrog den svenska regeringen aktivt till att underhålla deras ockupation av Norge och Danmark. Broderfolken offrades i den heliga neutralitetens namn.

”Hjälpte jag de cyniska inkräktarna?”

När ett samvete gjorde sig påmint var det i allmänhet hos någon kugge i maskineriet som saknade reellt inflytande. Den utskickade pressekreteraren Sven Grafström rapporterade från Skåne vad han såg i den tyska transporten till Narvik:

”Jag meddelade att det inte rådde någon tvekan om att det rörde sig om ett provianteringståg till den tyska armén, att jag ansåg att tåget borde kvarhållas samt anhöll om telefonbesked, därest så skulle ske (…) Jag anlände till Stockholm upprörd över ingenting gjorts för att stoppa denna transport, som om den hinner fram i tid, måste innebära att de i Narvik tydligen mer eller mindre innestängda tyskarna få hjälp i kampen mot våra bröder på andra sidan Kölen. (…) Hade jag varit en liten kugge i det stora sammanhang som stjälper Norge och hjälper de perfida och cyniska inkräktarna? Tanken att jag varit feg och att jag svikit ett ideal lämnade mig inte, och jag grät. Jag var mycket trött.”

När regeringen hade beslutat att säga upp permittentavtalet och Per Albin Hansson gick ut med nyheten i ett tal den 8 augusti 1943 slutade han med att säga:

”Den neutralitet som vi proklamerat har icke blott haft det negativa syftet att hålla oss utanför storkriget utan i samma mån det positiva att vårda våra vänskapliga förbindelser åt alla håll. Så betrakta vi alltjämt själva vår hållning, och så önska vi att den betraktas även av andra.”

Ockupationen av Danmark

Det tyska anfallet på Danmark och Norge den 9 april 1940 kom blixtsnabbt. En ockupationsstyrka på 10-15 000 man tog alla på sängen. Veckan innan hade det kommit flera rapporter om tyska trupprörelser. Men ingen i de nordiska länderna kunde tolka vad de betydde. I ockupationens vidriga logik ingick att befolkningen i de ockuperade länderna var skyldiga att försörja fiendens styrkor med livsmedel och allt annat som de behövde. Jordbrukslandet Danmark klarade att försörja 10-15 000 tyska soldater och kunde också skicka hjälp till Norge.

Allteftersom de danska protesterna mot den tyska ockupationen växte tog tyskarna ett fastare grepp om Danmark. Den 23 september 1943 utfärdade Hitler en order om att Förintelsen skulle utsträckas till Danmark. Den stora arresteringen skulle ske natten mellan 1 och 2 oktober. Uppgifterna läckte ut, och så gott som alla judar lämnade sina hem och gömde sig.

Den 2 oktober erbjöd sig den svenska regeringen i ett radiosänt meddelande att ta emot alla danska judar. Deras flykt över Öresund till Sverige iscensattes mestadels med små fiskefartyg, vilkas skeppare tog rejält betalt för transporten. Närmare 8 000 danska judar flydde till Sverige. Flykten lyckades tack vare passivitet från de tyska soldaterna. 474 danska judar fördes till Theresienstadt, det koncentrationsläger som nazisterna använde som mönster- och uppvisningsläger.

Norrmännen svalt för att föda de tyska gökungarna

I Norge angreps de större städerna från havet samma dag, den 9 april 1940. Det tyska anfallet mot Norge var ett stort vågspel som var nära att misslyckas. Norrmännen lyckades sänka den tyska slagkryssaren ”Blücher” i inloppet till Oslo. Det försenade den tyska ockupationsstyrkan så mycket att kungen, regeringen och stortinget hann fly. Norge blev under ockupationen ett rikskommissariat under ledning av Joseph Terboven.




Vad Hitler fruktade allra mest var ett engelskt angrepp på Norge med de svenska järnmalmsgruvorna som mål. Han dimensionerade sina militära styrkor i Norge därefter. När de var som störst utgjorde de en armé på drygt 430 000 man – cirka 30 gånger fler än i Danmark. Norge drabbades oerhört mycket hårdare än Danmark av att försörja denna jättearmé. Det norska jordbruket kunde inte mäta sig med det danska, och det viktiga fisket var begränsat på grund av kriget och brist på drivmedel till fiskebåtarna. Den norska befolkningen, som var tvungen att mata gökungarna i den tyska ockupationsstyrkan, svalt. Det hat mot tyskarna som jäste bland norrmännen tog sig allt häftigare uttryck. Präster avgick i protest, lärarna vägrade bli medlemmar i den nazistiska lärarorganisationen, vilket ledde till att många arresterades och skickades på straffarbete. Ett antal officerare arresterades, och samma sak skedde med poliskåren i augusti 1943.

Totalt arresterades cirka 40 000 norrmän. Av dem skickades nästan 10 000 till koncentrationsläger i Tyskland, Sachsenhausen för männen och Ravensbrück för kvinnorna. Hundratals norska judar transporterades till det största utrotningslägret, Auschwitz, där alla kvinnor, barn och män över 50 år, totalt cirka 400 personer, avrättades direkt vid ankomsten. Totalt skickades cirka 770 norska judar till förintelselägren i Tyskland. Av dem överlevde 34 personer. Drygt 1 100 norska judar flydde till Sverige.

Samtliga Europas judar skulle utrotas

Adolf Hitlers mål var alltså att utrota samtliga Europas elva miljoner judar. I oktober 1941 stängde Tyskland gränserna för judar och öppnade det första förintelselägret, Chelmno. Där gjordes de första experimenten med att gasa ihjäl judiska fångar. Vid Wannseekonferensen i januari 1942 fastslogs nazisternas mål: att utrota alla judar, inklusive 8 000 judar i Sverige. Sverige var ”en nerlusad stat” som måste sopas bort. I protokollen från Wannseekonferensen fanns också Sverige och våra 8 000 judar med. Hitler sa den 27 januari 1942 att ”judarna måste hämtas ut ur Sverige och Schweiz – där de är så få är de som farligast”.

Större delen av Förintelsen genomfördes under 1942 och 1943 i de sex särskilda förintelselägren: Auschwitz, Chelmno, Bélsec, Treblinka, Sobibor och Majdanek. Gaskamrarna i Auschwitz, som var det största förintelselägret, tog en miljon offer.

Vad visste den svenska regeringen om Förintelsen?

Sommaren 1943, när massmördandet pågick för fullt, hade den svenska regeringen tillgång till saklig och korrekt information om det som pågick. Den 12 mars 1943 diskuterades frågan i riksdagens utrikesutskott. Men den svenska regeringen tänkte sig aldrig att Sverige skulle ha något särskilt ansvar för att rädda eller hjälpa Europas judar. De norska och danska judarna fanns så nära att de var omöjliga att ignorera. Den socialdemokratiske riksdagsmannen E G C Brandt sa i riksdagen den 22 maj 1943:

”Om vi tidigare än hösten 1941 något mer liberalt hade tagit emot judiska flyktingar så skulle många ha räddats till livet. Det är högst sannolikt att de nu är döda.”

Sverige sålde sig för handeln

Det var inte rädsla för att bli anfallet av Nazityskland som formade den svenska regeringens eftergiftspolitik och förvandlade den till en den moraliska ynkedomens ministär. Det var näringslivets intressen och handeln med nazisterna som var den viktigaste orsaken. Vid slutet av 1930-talet var Tyskland Sveriges största handelspartner. När kriget bröt ut fortsatte handelsutbytet som om ingenting hänt. Sverige exporterade järnmalm, stål, verkstadsprodukter och skogsprodukter. Tyskland köpte framför allt järnmalm, zink- och blymalm, stål och kullager från Sverige. Sverige var starkt beroende av import, och svenskarnas största ambition var att säkra importen av det landet behövde från Tyskland.

Beroendet gällde framför allt stor mängder kol och koks, som var viktigare än något annat. Det behövdes i försvarsindustrin för att producera stål, för att elda ånglok och fartyg, göra syntetisk bensin och värma bostäder och lokaler. Sverige med sin stora verkstadsindustri och omfattande export av verkstadsprodukter var en viktig kolkund. Efter avspärrningen av Skagerack blev Sverige helt beroende av Tyskland som kolleverantör. Dessutom behövdes olja och gödningsmedel till jordbruket.

Det var staten som kontrollerade handeln i båda länderna. Nazitysklands ledare avgjorde fördelningen av kol till olika användningsområden. De ockuperade ländernas civilbefolkning liksom den tyska civilbefolkningens behov av kol för att värma sina bostäder hade låg prioritet. Många i de ockuperade länderna fick frysa sig igenom de hårda krigsvintrarna. Bäst klarade sig Sverige, tack vare ved och torv.

Svenska företag skulle göras ”judefria”

Med Nürnberglagarna från 1935 skärptes diskrimineringen av judar i Nazityskland. Judarna skulle sparkas ut från arbetslivet. Men nazisterna nöjde sig inte med att förfölja tyska judar. De försökte också infiltrera svenskt näringsliv och påverka det. Nazityska myndigheter skaffade fram information om judar i svenska företag och ansträngde sig att få bort dem ur de företag som Tyskland gjorde affärer med. Tyskarna krävde intyg från de svenska företagen om att de var ”judefria”. En tysk statlig myndighet, Reichsstelle für den Aussenhandel, RfA, utnyttjade svenska kreditupplysningsföretag som informationskällor om judar i näringslivet och gjorde långa listor över företag som Tyskland inte borde göra affärer med. Svensk lagstiftning gav inget skydd för svenska medborgare i det här avseendet.

Ansträngningarna var ett led i tyskarnas ariseringskampanj – att utesluta judarna ur arbetslivet. Metoderna trappades upp, och från 1941 krävde tyska varuleverantörer edliga intyg av sina svenska affärspartners.

”I och för uppbyggnaden av ett judefritt Europa pålägger jag mig härmed den edliga förpliktelsen att varken direkt eller indirekt leverera några varor från Edert företag till judiska firmor” löd texten i intygen.”

Många svenska företagare tog också själva initiativ i ariseringskampanjen för att få lönsamma affärsförbindelser med Nazityskland. Trots hårda påtryckningar från de allierade höll den svenska regeringen igång handeln med Tyskland till långt in på hösten 1944. Då hade situationen i Östersjön blivit allt mer riskabel för de svenska handelsfartygen. Den 12 oktober 1944 inställde Sverige all export av kullager, rullager och kullagermaskiner till Tyskland.

”Är vi så mycket bättre i dag?”

Aningslöshet, feghet, undfallenhet, hållningslöshet, kryperi – facit av Sveriges politik gentemot Nazityskland är tungt att ta till sig, även för oss som inte var födda under andra världskriget. Men det är alltid lättare att döma i efterhand, utifrån de kunskaper och värderingar vi har i dag. Vi bör, menar Klas Åmark, ställa oss frågan ”Är vi så mycket bättre i dag?” Då blir svaren inte lika lätta att formulera.

För hur ser det ut i dag? I dag nöjer vi oss inte med att bara bo granne med ondskan. Vi välkomnar den och bjuder aktivt in den i våra länder. Nu liksom för 70 år sedan står vår civilisation inför hotet från en brutal och våldsbejakande ideologi som vill ta makten över oss och utplåna vår frihet och vår kultur. Grundstenarna i våra västerländska demokratier, som yttrandefrihet, åsiktsfrihet och alla människors lika värde och rättigheter är under attack från den mest primitiva, grymma, odemokratiska och blodbesudlade ideologi som finns, nämligen islam.

Islam är en ond ideologi

Nej, jag säger inte att muslimer är onda. Jag säger att islam är en ond och totalitär ideologi som styr människors liv i minsta detalj och förvandlar sina anhängare till slavar under omänskliga och brutala sharialagar. Islams mål är världsherravälde, och vägen dit är jihad mot oss ”otrogna”. Jag citerar ur Geert Wilders anförande inför rätten i Amsterdam den 7 februari 2011:

”Över hela Europa släcks ljusen ned. Över hela kontinenten där vår kultur blomstrade och där människor skapade frihet, välstånd och civilisation. Överallt är grunden för Väst under attack. Över hela Europa agerar eliten som beskyddare av en ideologi som sedan 1 400 år är fast besluten att förgöra oss. En ideologi som har vuxit ur öknen och bara kan producera öken, eftersom den inte ger människor frihet.”

Nu som för 70 år sedan styrs vi av eftegivna och flata politiker som vägrar se faran och som talar om ”öppenhet” och ”tolerans” – samtidigt som de för varje år öppnar dörren för allt större massinvandring från muslimska länder. Öppenheten och toleransen ska uppenbarligen vara enkelriktade. Det är ursprungsbefolkningen som ska vara öppen och tolerant. Muslimer kommer nämligen inte med uppdraget att integreras och acceptera sitt nya värdlands kultur och religion. Deras uppdrag i enlighet med koranen är segregation, men gärna finansierad med ”de otrognas” bidrag.

Antalet muslimer ökar snabbast i Sverige



Politikernas vanstyre understöds av en politiskt korrekt kultur- och medieelit som inte fort nog kan bidra till att vårt land säljs ut till en ideologi som strider mot allt vad västerländsk demokrati står för. Sverige importerar i genomsnitt 111 (etthundraelva) invandrare från muslimska länder – per dag. Det är ändå lågt räknat.

Antalet muslimer ökar snabbast i Sverige av alla undersökta länder i den så kallade Pewrapporten från Pew Forum on Religion and Public Life. Om tjugo år, 2030, kommer en miljon muslimer att bo i Sverige – mest i hela Västeuropa per capita näst efter Frankrike och Belgien.

Finns det fler paralleller till andra världskriget? Då handlade den svenska regeringens eftergiftspolitik om att till varje pris vidmakthålla handeln med nazisterna, i första hand för att importen av kol var så viktig. Per Albin Hanssons ministär var beredd att gå mycket långt och grovt åsidosätta de danska och norska broderfolkens intressen för att skydda det svenska näringslivet.

Maktspelet om oljan

Vilka angelägna behov att skydda finns i dag? Det är ingen slump att den svenska eftergivenheten går igen. Den har bara bytt kostym och manifesterar sig nu i undfallenhet och kryperi för islam. Utan olja från arabländerna klarar sig inte Sverige eller något annat europeiskt land en enda dag. Frågan är hur högt pris den svenska regeringen är beredd att betala för att blidka de oljeproducerande länderna? Vilken massinvandringsnivå ska vi betala med? Vilka avtal och åtaganden har regeringen och EU undertecknat som befolkningen inte får veta någonting om?

Spåren kan följas tillbaka till den så kallade oljekrisen 1973 när Europa drabbades av en energikris som var iscensatt av politiska skäl och bottnade i arabstaternas raseri över Israels seger i sexdagarskriget 1967. Arabländerna förklarade Israels allierade i Väst ekonomiskt krig och använde det effektivaste vapen de hade: minskad oljeproduktion och kraftigt höjda priser på råolja. Alla som var med 1973 minns energipaniken, hur vi trevade oss fram i nedsläckta rum och sparade på varenda kilowatt.

Det pris som det icke tillfrågade svenska folket betalar för makthavarnas eftergifter i form av islamisering som genomsyrar hela vårt land är redan alldeles för högt. Det försiggår ett högt politiskt spel bakom våra ryggar där det vi får är olja och det vi förlorar är vår kultur, vår trygghet och vår civilisation. Det kommer inte att hålla i längden.

Af Julia Caesar