Svensk Israel-Information

Vem och vilka är trovärdiga i Mellanösterndebatten? - Lisa Abramowicz
| 2011-02-10 | la | Ledare |


Vem och vilka är trovärdiga i Mellanösterndebatten?

Om du får Sverige presenterat utomlands som en liten men aggressiv, kapitalistisk stat med imperialistiska intressen, hårt förtryckande de svaga i landet och giriga i sin jakt på omvärldens råvaror och utnyttjande av svältande massor, kanske du drar öronen åt dig och tycker att det där verkar ju konstigt, det stämmer inte. Även om denna svada presenteras av en svensk, lär du ha vissa dubier och synpunkter på sanningshalten i analysen, i alla fall om du tillhör den överväldigande majoritet av landets innevånare som inte omfattar en kommunistisk lära.

När det gäller Israel verkar det som om det tillämpas andra regler. En person som är jude eller israel tycks få större trovärdighet i sina extrema uttalanden än någon som med samma bakgrund som är mer nyanserad.

Israel är en levande demokrati med en synnerligen livlig debatt i media och på gator och torg. Det finns 34 partier bara i Knesset med 120 platser, (2%-spärr till parlamentet) inklusive islamister och antisionister. Media är fria i sin nyhetsbevakning och folk är debattglada. Det tycker jag är en styrka för landet.

Samtidigt finns här en guldgruva att gräva i för journalister och debattörer som ska bevisa något å den ena eller den andra sidan. Alltid hittar du någon som tycker du har rätt i dina egna eventuellt förutfattade meningar.

Självklart får man både i Israel och i Sverige häftigt kritisera länderna och deras politik, t.o.m. ljuga av okunskap, aningslöshet, politisk opportunism, önsketänkande eller illvilja. Det hör till demokratin och yttrandefriheten.

Det gäller bara att de som läser/hör eller tittar är medvetna och kritiska, något som numera är lättare att vara, med nätet och utländska TV-kanaler som komplement.

Inte sällan används av media eller debattörer sagesmän som representerar en viss etnisk grupp för att bevisa att något är sant eller åtminstone höja trovärdigheten på utsagorna.

Till exempel om en person av judisk börd eller en israel hårt kritiserar Israel, använder sig av halvsanningar eller rena lögner om landet, dess göranden och låtanden, så tas det ofta i många media på allvar, särskilt om det bekräftar redan tidigare förutfattade meningar. Undermeningen tycks vara: ”En jude/en israel har ju sagt det, han/hon måste ju veta, då måste det ju vara sant”.

Och framför allt, att stödja sig på uttalanden från judar (oavsett medborgarskap) används som en garanti för att uttalandena inte kan vara antisemitiska, för antisemiter är något som ytterst få vill stämplas som. Även om antisemitismen enligt Mattias Gardell, Jan Guillou med flera inte existerar.

Det verkar som om kunskaperna på det svensk-judiska området är bristfälliga. Det finns judar (en minoritet i Sverige) som främst ser sin judiskhet som en religiös tillhörighet och lever ett ortodoxt liv. Andra ser sin judiskhet främst som en etnisk tillhörighet och firar de stora högtiderna, kanske tänder ljusen på sabbaten, avstår från fläsk och stannar vid det. Det finns kulturella judar och/eller helt sekulariserade. Det finns alla varianter av dessa och många vandrar hit och dit mellan olika grader av observans under olika stadier av sitt liv.

Det finns judar som avskyr sitt etniska ursprung, det finns de som gillar det, är stolta över det alternativt accepterar det som givet. Vad kan man göra åt sitt ursprung?

En stor majoritet av den svenska judenheten anser att lojaliteten med Israel är viktig, men behöver för den skull inte stödja den sittande regeringens politik. Åsikterna är lika många som antalet svenska judar.

Begreppet ”självhatande judar” som brukar användas för de judar som ogillar Israel, tror jag är missvisande i de flesta fall.

Det finns en liten men högljudd minoritet judar som är synnerligen förtjusta i sig själva men av ideologiska eller personliga skäl avskyr Israel och som tycker att landet ska bojkottas, investeringar där ska avslutas och att sanktioner ska verkställas mot det. Hit hör gruppen JIPF, judar för israelisk-palestinsk fred. Man funderar om det är underförstått att alla andra judar är emot en israelisk-palestinsk fred?

Det finns t.o.m. några judar som inte tycker Israel ska få finnas, hur litet det än är. Den allra minsta gruppen måste vara det fåtal svenska judar som avskyr Israel så mycket att de t.o.m. jämställer det med Nazityskland i sin behandling av palestinierna. Det senare är något som EU definierar som antisemitism.

Ja, judar kan vara antisemiter, som en av de nu mest beryktade – Israel Shamir – precis som svenskar kan avsky svenskar och fransmän avsky fransmän.

Vad jag vänder mig emot är det vanliga användandet av etniska markörer för att bevisa att någon har rätt eller fel, ljuger eller slirar med sanningen. Trovärdigheten borde främst sitta i vad man säger snarare än om man är svensk jude, etnisk svensk, palestinier, israel eller vem man nu kan vara. Vem man är kan visst vara intressant, men inte nödvändigtvis avgörande för sanningshalten eller trovärdigheten i det som sägs.

Lisa Abramowicz