Hackkyckling

Från bloggen Israel i Sverige
Ralph Haglund

http://intressant.se/att-aaterstaella-minnet-av-historien-1967-imef52i

Att återställa minnet av historien – 1967.
Palestinska fiendskapet med judarna gäller inte gränser utan Israels existens
Martin Sherman
Publicerad: 01.19.11, 18:11

Israel anklagas ständigt av sina belackare för att “ockupera” palestinskt territorium och “tillskansa” sig palestinsk mark med hjälp av en “expansiv bosättningspolitik.” ”Ockupation” och “bosättningar” har blivit slagord för hur man ska beteckna och smutskasta Israels kontroll av de territorier på andra sidan 1967 års vapenstilleståndslinjer. Denna rutin är vilt i strid med den verklighet som tvingade Israel att kontrollera dessa områden i en otvetydig handling i självförsvar mot hot om förintelse, i ett klassiskt utövande av företrädesrätt för “förebyggande självförsvar.”

En artikel från 2003 ”Jus ad Bellum: Lag om Reglering av våld”, utgiven av American Bar Association, anger de ganska strikta villkor för det legitima utövandet av “förebyggande självförsvar.” Det slås fast att behovet av åtgärder måste vara “ögonblickligt, överväldigande, och inte lämna något val av medel, och ingen tid för överläggning.” Den fortsätter med att citera “senaste utgåvan av en ledande avhandling då (föregripande) självförsvar kan motivera användning av våld under följande villkor: en attack är omedelbart hotande, det är en brådskande nödvändighet för defensiva insatser, det finns inget praktiskt alternativ, särskilt när en annan stat eller myndighet som lagligen skulle kunna stoppa eller förhindra intrång inte vill eller inte kan göra så … “

Det finns helt klart inte tvivel om att dessa villkor var uppfyllda i juni 1967. Den 8 mars 1965 proklamerade Egyptens president Gamal Abdel Nasser:

“Vi ska inte inträda i Palestina med dess mark täckt av sand. Vi skall inträda med jorden mättad av blod.” Den 18 maj 1967 basunerade den Kairo-baserade radiostationen Voice of the Arabs högröstat:.. “I dagsläget finns det inte längre någon internationell beredskapsstyrka för att skydda Israel Vi ska inte ha tålamod längre …. Den enda metod som vi skall tillämpa mot Israel är totalt krig, vilket kommer att resultera i utrotningen av den sionistiska existensen. “ Två dagar senare, den 20 maj 1967, skröt general Hafez al-Assad, Syriens försvarsminister, och senare ordförande: “Våra styrkor är nu helt klara …. det är dags att inleda en kamp om förintelse. ”

Därför var det inte Israels aggression utan den otvetydiga arabiska aggression som ledde till de händelser som tvingade Israels övertagande av territorier över 1967 gränslinjer, en akt av klart legitim förebyggande aktion emot denna aggression.

Befrielse eller förintelse?
Den 18 november 1965 hävdade Nasser: “Vårt mål är ett fullständigt återupprättande av rättigheterna för det palestinska folket, med andra ord strävar vi att utplåna staten Israel som närmaste mål:… Fulländning av det arabiska militära nationella målet: att utrota Israel “. Det bör påpekas att vid denna tid var hela “Västbanken” och Gaza, de områden som nu begärs för inrättandet av en palestinsk stat, under full arabisk kontroll. Nasser styrde över Gaza och kung Hussein av Jordanien över “Västbanken”.

Ändå genomfördea inga initiativ till att upprätta någon form av palestinsk enhet i dessa områden. (På den tiden undvek palestinierna själva varje ambition av suveräniteten över “Västbanken” och Gaza, som tycks ha varit helt irrelevant för “fullständigt återupprättande av rättigheterna för det palestinska folket,” både i palestiniernas ögon och i ögonen på den vidare arabvärlden.)

Så, som de arabiska arméerna förberedde massangrepp mot det, började Israel att ladda upp inför det kommande kriget, förberedde massgravar i Tel Aviv och andra städer i väntan på stora civila förluster. Den 27 maj 1967 skröt den dåvarande ordföranden för PLO, Ahmed Shukairy, “D-dagen närmar sig. Araberna har väntat 19 år på detta och kommer inte att dra sig bort från befrielsekriget.”

Användningen av ordet “befrielse” är både intressant och avslöjande. Vid den tiden hade begreppen “ockupation” och “bosättningar” varken begreppsmässig betydelse eller praktisk betydelse och kunde inte redogöra för denna vildsinta fientlighet mot den judiska nationalstaten av araberna som uppenbarligen inte avsåg att söka “befrielse” i arabisk-regerade Gaza och “Västbanken”. Imponerad av detta skrävlande, och trots bitterheten mellan Nasser och honom själv, undertecknade kung Hussein en militär pakt med Egypten den 30 maj 1967, ioch förklarar:

“Alla de arabiska arméerna omger nu Israel. UAR (Förenade Arabrepubliken, det namn som Egypten kallade sig från 1958 till 1971), Syrien, Irak, Jordanien, Jemen, Libanon, Algeriet, Sudan och Kuwait. .. .. Det finns ingen skillnad mellan en arab och en annan, ingen skillnad mellan en arabisk armé och en annan. “

I ett tidigt utbrott av triumf gapade den 1 juni 1967 PLO-ledaren Shukairy: “Detta är en kamp för hemlandet Det är antingen oss eller israelerna Det finns ingen medelväg, Palestinas judar måste lämna…. Vi kommer att underlätta deras avresa till sina tidigare hem. skulle någon av den gamla Palestina judiska befolkningen överleva får de stanna, men det är mitt intryck att ingen av dem kommer att överleva …. Vi ska förgöra Israel och dess invånare och för de överlevande. - om det finns några – är båtarna redo att utvisa dem.”

Återigen är Shukairys terminologi av intresse. För bortsett från den uttryckliga artikulation av hans fruktansvärda avsikter, är användningen av “hemland” lärorik och upplysande. För den refererar helt klart inte till “Västbanken” eller till Gaza som, vilket tidigare nämnts, var under arabiskt styre och hade ingenting att göra med “befrielse.” Det är klart att “befrielsen av hemland” måste tolkas som “avskaffande av den judiska staten.” Det är enda sättet det kan tolkas på.

Denna uppfattning har ett kraftigt stöd i texten i den ursprungliga utformningen av den palestinska konventionen som antogs år 1964, innan någon “ockupation” eller “bosättning” någonsin var en del av diskursen, än mindre fakta på marken. I artikel 24 står det uttryckligen att de inte har “några territoriella anspråk på Västbanken i Jordanien (sic) och Gaza.”

Vilken mer auktoritativ källa skulle man kunna föreställa sig angående att palestinska anspråk på Västbanken och Gaza är falska, än palestinierna själva? Källan är inte mindre än deras egna “Nationella Stadga”.

Palestinierna: Då och nu
Så vad, om något, har förändrats sedan dess i motiv och mål för palestinierna? Mycket lite, verkar det. För när man tittar på de grundläggande dokumenten hos de stora palestinska organisationerna idag, kvarstår samma vilande fientlighet. Till exempel bildandet av det påstått måttliga/pragmatiska Fatah, som antogs 1964 och målmedvetet lämnas oförändrad vid 2009 års konvention i Betlehem, förklarar dess “Mål” (artikel 12):
“Fullständig befrielse av Palestina och utrotandet av sionistisk ekonomisk, politisk, militär och kulturell existens.”

I den fortfarande kvarstående artikel 19, beskriver den i detalj hur denna “utrotning” ska genomföras: “Väpnad kamp är en strategi och inte en taktik, … i bortröjning av den sionistiska existensen, och denna kamp kommer inte att upphöra om inte den sionistiska Staten är riven och Palestina helt befriat. Detta ligger nära de känslor som uttrycks i gällande (och åtkomliga via FN:s hemsida) Palestinska Nationella avtalet från 1968. Detta dokument, trots löften till USA: s president Bill Clinton, innehåller fortfarande klausuler som kräver Israels förintelse.

I detta avseende anger artikel 22 mycket specifikt att “… befrielsen av Palestina kommer att förstöra den sionistiska och imperialistiska närvaron …” Artikel 19 i 1968 års version förklarar att: delningen av Palestina 1947 och upprättandet av staten Israel var helt olaglig, oavsett tidens gång … “Dessa ekon, nästan ordagrant, från språket i artikel 17 i den tidigare 1964 versionen av förbundet, understryker ovedersägligt den obrutna, förhärdade ihållande fiendskap palestinierna fasthåller mot Israel, och vars ursprung klart daterar före en eventuell “ockupation” eller “bosättning”.

Dessutom – skulle någon tycka att styrkan i palestiniernas folkmordslika – eller snarare “Judeocidal” – ambitioner har dragits tillbaka, kommer Hamas stadga snabbt att skingra dessa illusioner. För grunddokumentet för den största palestinska politiska fraktionen, som förklarar sitt existensberättigande, proklamerar:

“Israel … kommer att existera tills Islam eliminerar det som det har eliminerat dess föregångare … Israel, på grund av att den är judiskt och har en judisk befolkning, trotsar Islam … Dess sista timme skulle inte komma om inte muslimerna kämpar mot judarna, och muslimerna skall döda dem tills judarna gömmer sig bakom en sten eller ett träd och stenen eller trädet säger: Muslim, … Det finns en jude bakom mig, kom och döda honom.” (Från ingressen, artikel 28 och artikel 7).

Det är således självklart att den arabiska palestinska fiendskapen mot judarna inte handlar om gränser utan om dess varande, inte om Israels “ockupation” utan om Israels existens, inte om vad det judiska folket gör utan om vad det judiska folket är, inte om den judiska statens policy utan om den judiska staten i sig.

Behövs ytterligare bevis att “ockupationen” och “bosättningar” bara är en ursäkt och inte en orsak till det palestinska våldet, ger situationen i Gaza det yttersta beviset. För efter det att Israel förstört alla sina bosättningar på marken, evakuerat alla nybyggare, tagit bort varje spår av “ockupation” ökade våldet mot Israel kraftigt i stället för att avta. Och varje antydan om att de fortsatta palestinska attackerna beror på en “blockad” kan snabbt ses vara ren idioti eftersom blockaden kom efter dessa attacker och är därmed bevisligen en följd av dem, inte ett skäl för dem. Den är det en konsekvens – inte en orsak – till palestinskt våld.

Så, i slutändan, vid redovisning av de bestående blodsutgjutelsen i Mellanöstern kan man lätt förkasta de som hävdar att den israeliska “ockupationen” och de israeliska bosättningarna är skulden till fientligheterna.