Svensk Israel-Information

Gahrtons världsbild är bisarr - Lisa Abramowicz
| 2011-03-25 | la | Ledare |

Gahrtons världsbild är bisarr
av: Lisa Abramowicz

Att läsa Per Gahrtons artikel “Efter Qadhafi – Netanyahu” från 23 mars ger en bisarr eftersmak.

Summan av kardemumman är enligt Gahrton att nästa attack från världssamfundet bör ske mot Israel!
Garhton räknar visserligen upp övergrepp som gjorts av andra länder men Israel tar alltså priset alla kategorier.

Hela artikeln går ut på att Israel är den värsta brottslingen i världen vad gäller brott mot FN-resolutioner, folkrättsbrott m.m. Värre än samtliga arabiska och afrikanska diktaturer i världen.

Som bevis hänvisar han till brott mot FN-beslut, folkrätt m.m. Något Gahrton “glömmer” att nämna är att i FNs generalförsamling har det varit möjligt att besluta om precis vilka hårresande, falska anklagelser som helst p.g.a. en stor majoritet av diktaturer automatiskt har röstat emot Israel.

Samtidigt har FN sällan röstat för beslut som går emot diktaturers beteenden mot egna och andras befolkningar eftersom de har en automatisk majoritet och ofta ömsesidiga intressen av att hålla varandra om ryggen.

Minns till exempel resolutionen om att “Sionism är rasism”, från 1975, som togs bort först 1991 efter Sovjetväldet hade fallit.

FNs generalsekreterare Ban Ki Moon har med rätta kritiserat FNs Råd för Mänskliga Rättigheter för att Rådet har fokuserat nästan uteslutande på Israel-Palestina-konflikten medan de försummade andra områden. Rådet bildades 2006 för att ersätta FNs Kommission för Mänskliga Rättigheter, p.g.a. dess maniska undvikande av nästan alla andra frågor utom Israel. Israel är det enda land som är en stående punkt på Rådets dagordning. Så Rådets korta historia har inte bilagt den oron. Rådet består främst av diktaturer vars första prioritering var och är att dölja sina egna brott mot mänskliga rättigheter. Vi får se om det blir ändring på det nu inför att deras ordförande Libyen, blivit utesluten ur Rådet, mot bakgrund av sina brutala attacker mot sin egen civilbefolkning.

Det kan också vara av intresse att studera och fundera på hur omvärlden inklusive FN och Sverige har hanterat följande övergrepp i världen:

Kinas krig i Tibet 1950-51. En miljon människor antas ha dött, kriget slutade med att Kina annekterade Tibet, utövar ett fruktansvärt förtryck gentemot tibetanerna som fortfarande pågår. Han-kineser har flyttat in i stor omfattning i landet.

Kinas förtryck av de muslimska uigurerna, pågår fortfarande, förutom att Kina är en hård diktatur mot sin egen han-befolkning.

Rysslands båda krig i Tjetjenien, i vilka minst 10% av befolkningen antas ha dött. Kidnappningar, våldtäkter vanliga. Tjetjenien styrs nu av Rysslandsvänlig tjetjensk brutal regim.

Kongo, minst 5 miljoner människor har dött, massvåldtäkter och utbrett grovt sexuellt våld med stora skador som följd gentemot kvinnor och barn. Våldet fortsätter.

Rwanda: 800 000 tutsier mördades bestialiskt under 3 månader 1994 utan att världssamfundet lyfte ett finger, tvärtom. Gjorde sakerna ännu värre.

I princip är alla arabländer mer eller mindre diktatoriska, utövar förtryck och våld mot sin egen befolkning, vilket vi alla nu kan se för öppen ridå, p.g.a. internet och moderna media.

Speciallagstiftning mot palestinier i Libanon och Jordanien som utestänger dem från många arbeten, utbildningsplatser, äga fastigheter m.m.

Ett annat exempel är massakern i Hama, Syrien 1982 då 25 000 oppositionella dödades. Jag kanske glömt bort något, men gjorde FN något åt detta illdåd?

Irak under Saddam Hussein då hundratusentals av den egna befolkningen mördades under fruktansvärda former, gasades, slängdes i syrabad, våldtogs för att sedan mördas. Och då räknar jag inte in alla offer i Iraks krig mot Iran, som uppgick till ca en miljon.

Sudans olika krig. I söder dog 2 miljoner människor under krigen där på från 1955 till 1990-talet. 4 miljoner blev flyktingar. I provinsen Darfur på 2000-talet beräknas att minst 300 000 sudaneser, svarta, jordägande bönder har mördats av regimen och dess beridna hantlangare Janjaweed.

Sudans regeringschef Al-Bashir har ett åtal för folkmord hängande över sig från Internationella Brottsdomstolen i Haag på grund av detta folkmord i Darfur. Våldet fortsätter!

På Sri Lanka ägde ett avgörande krig rum mot de Tamilska Tigrarna ungefär samtidigt som Gazakriget 2009. Det fanns vissa likheter i krigen, folk kunde inte komma ut ur krigszonerna. Det fanns också avgörande skillnader t.ex. blockaden som gällde ALLT på Sri Lanka, vilket dock aldrig gällde mat och medicin på Gaza. Sri Lanka-kriget varade några månader längre och 20 000 människor, de allra flesta civila tamiler dödades. Någon FN-undersökning har inte fått göras på plats av regimen. Reaktioner i media saknades nästan totalt.

Man kan bara konstatera att värderingen av människoliv är mycket skev, men det är ju inte Gahrton ensam om, skrämmande nog. Geopolitik är betydelsefullt.

För när det gäller de flesta odemokratiska regimer så kan man utgå ifrån att vi nu bara ser toppen av isberget vad gäller förtryck, massmord, kvinnovåld. Det vi ser är sådant som tar plats på öppna torg och gator. Det har numera blivit mycket svårare att dölja övergrepp nu. Vi väntar nu bara på Wikileaks (eller motsvarande) att ge oss inblickar i övergreppen som sker i andra länder än västliga. Att USAs krigföring i Irak inte har varit snövit visste vi ju redan innan.

Visst kan Israel kritiseras för krigshandlingar och övergrepp, men ockupationen av arabiska områden har mer komplicerade orsaker än de Gahrton skriver, ja underlåter helt att nämna. Att tiotusentals människor har dött i krig, otaliga terrordåd, motattacker, intifador m.m. är visserligen djupt tragiskt och beklagligt men jämförelsevis är det inte höga siffror med tanke på vad krig faktiskt innebär.
Mångfalt fler araber har dödats av andra araber än av Israel.

Situationen på Gaza för civilbefolkningen där kan inte endast lastas Israel, utan främst den extrema Hamas-regimen – en regim som Gahrton och hans Palestinagrupper sällan har ett ord av kritik emot.

Situationen på Västbanken har gradvis förbättrats de senaste åren, med större frihet, färre vägspärrar och en ekonomisk utveckling på 10%. Palestinska myndigheten styr över 95% av den palestinska befolkningen där, inte Israel. Myndigheten och Israel samarbetar om säkerhetsfrågor. Efter terrorattackerna den senaste veckan i Jerusalem och på Västbanken kan man befara att situationen kan utveckla sig till det sämre.

Gahrton skriver att “Alla säger detsamma: Israel borde stå först på listan om internationella ingripanden verkligen ska utgöra inslag i en rättslig världsordning…”.

Jag ifrågasätter starkt ett sådant uttalande, både till dess innehåll och vilka som ska ha sagt något sådant. Israel är ett land som befinner sig under ett existentiellt hot. Landet har inte råd att förlora ett enda krig. Dess politik i olika avseenden, till exempel avseende fortsatt utvidgning av bosättningar, den nästan fullständiga blockaden av Gaza för handel med omvärlden, kan kritiseras. Den är kontraproduktiv.

Men ockupation av arabiskt land är inget självändamål för Israel. Sinaihalvön återlämnades till Egypten 1981 då förhandlingar ledde till ett fredsavtal. Södra Libanon lämnades 2000, vilket ledde till att Hizb’ollah började attackera norra Israel, vilket i sin tur ledde till kriget sommaren 2006. Israel drog sig tillbaka från Gaza 2005 vilket ledde till 10 000-tals raketbeskjutningar från Hamas mot södra Israel. Det är alltså inte helt riskfritt att lämna ockuperade områden och att Israel är mån om att ordentliga förhandlingar, omfattande säkerhetsåtgärder äger rum innan de lämnar ytterligare områden. Det är förståeligt.

Gahrton struntar fullständigt i sådana fakta för de passar inte in i hans bild om Israel som den ständige och ende förövaren och palestinier och omgivande arabländer som de ständiga oskyldiga offren.

Vad han inte heller kan se är att Israel är en öppen demokrati, där allt diskuteras, där alla medborgare har rösträtt och yttrandefrihet, där HBT-personer behandlas väl och har mer rättigheter (bl.a. till adoption) än många andra demokratier, där även presidenter döms till fängelse för våldtäkt och där ett rättssamhälle råder. Denna skillnad borde sticka i ögonen, även på de mest förblindade. Landet rankas som bland de bättre (genomsnittsbetyg 1,5 där 1 är bäst och 7 är sämst) i Freedom House betygssättning av demokratiska länder, medan just de länder som sitter i FNs Råd för Mänskliga Rättigheter befinner sig i absoluta botten av listan.

Men Gahrton, ordförande för Palestinagrupperna i Sverige, f.d. riksdagsledamot, f.d. EU-parlamentariker menar alltså på fullt allvar att Israel är värst. Oavsett politiken i övrigt kan jag bara konstatera att det är glädjande att Gahrton – som satt i den rödgröna grupp som före valet 2010 förberedde omfattande förändringar i svensk utrikespolitik i händelse av ett maktskifte – inte fick tillfälle att genomföra sina förslag.

Lisa Abramowicz
Generalsekreterare för Svensk Israel-Information

Publicerad på Newsmill 24 mars 2011
http://newsmill.se

Per Gahrtons text, Efter Qadhafi – Netanyahu:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/22/efter-qadhafi-netanyahu